Jag uppmärksammade två bloggposter nedan Petersson attack i Aftonbladet på Ericssons krönika publicerad i SvD om Moderna Museets Dalí-utställning. Ericsson i sin tur försvarar sig genom att bli beklämd av att Petersson utnämner ”OEI:s ’Omkopplingar’ till decenniets viktigaste konstverk, trots att Petersson sitter i OEI:s redaktionskommitté.
Petersson lämnade i går en kommentar till min bloggpost: ”Vass? [red. jag kallade Ericssons replik just vass] Prova osaklig - och osann. Omkopplingar har inget med oei att göra, den är utgiven på Glänta Produktion. Vilket som bekant är ett annat förlag. En anklagelse om ohederlighet på felaktiga grunder, med andra ord. ABs redaktion hörde av sig till SvD om att ta in en rättelse. De fick aldrig något svar. Beklämmande! Gott nytt år! / FJ”
En intressant kommentar. Replikrätt och rättelser är ingen självklarhet i media, det har vi sett i flera fall. Och i det här fallet innebar en stoppad replik från Petersson att en fortsatt debatt gick oss om intet. Det är synd.
Jag skulle vilja göra en liten anmärkning om Peterssons förslag om att Omkopplingar inte har något att göra med OEI. Stämmer det verkligen att Omkopplingar inte har något att göra med OEI? Onekligen är det helt korrekt att Glänta produktion har gett ut Omkopplingar och inte OEI Editör (OEI:s förlag). Men upphovsmännen till Omkopplingar heter Jonas (J) Magnusson och Cecilia Grönberg, två personer som har mycket att göra med OEI; Magnusson är redaktör och ansvarig utgivare och Grönberg är bildredaktör för OEI.
Frågan är då om (1) Ericsson menar något liknande av vad jag omformulerar nedan, och (2) om det en rimlig kritik att komma med gentemot Petersson?
”Ericsson”, fast omformulerad: ”Exempel på hur han själv skriver konsthistoria ger han i Aftonbladet 11/12. Han utnämner där ”Omkopplingar” vars upphovsmän heter Jonas (J) Magnusson och Cecilia Grönberg, till decenniets viktigaste konstverk. Dessa två är redaktörer för OEI, i vars redaktionskommitté Petersson själv sitter. Sånt gör en beklämd.”
Jag hoppas Petersson och Ericsson på varsitt håll fortsätter att skriva konstkritik på den höga nivå de gör (även om Ericsson kallar det krönika) i många år till.
tisdag, december 29, 2009
lördag, december 26, 2009
Åh, en liten kritikerfajt...
Så här mitt i julkoman blir jag lite upprymd när jag ser en kritikerfajt.
Det är Aftonbladets Dalí-på-Moderna-kritiker numero uno Frans Josef Petersson som angriper ingen mindre än kritikernestorn Lars O Ericssons krönika (4 december, SvD) om att (konst)historien ständigt måste skrivas om i, något som jag lärde mig av Andres Lokko redan 1993 genom tidskriften pop. Nåväl.
FJP skriver engagerat: "Men sällan har jag läst en så okritisk text om en så ytlig utställning som Ericssons krönika (4 december) om Dalíutställningen på Moderna Museet. Jag blir beklämd. Kontentan är att konsthistorien inte är statisk utan ständigt måste skrivas om (och att Modernas utställning är ett gott exempel på detta). En mer konsensuell utsaga är väl knappast möjlig: vem skulle argumentera mot att historien måste omprövas i ljuset av ny forskning?" Aftonbladet, 7 december.
LOE svarar: "Petersson motsäger sig själv när han å ena sidan hävdar att vi alla är ense om att konsthistorien måste skrivas om. Inget kan vara mer konsensuellt skriver han. Fast själv håller han inte med. Så konsensus?"
Och sedan en vass avslutning av Ericsson: "Exempel på hur han själv skriver konsthistoria ger han i Aftonbladet 11/12. Han utnämner där OEI:s ”Omkopplingar” till decenniets viktigaste konstverk. OEI, i vars redaktionskommitté han själv sitter. Sånt gör en beklämd." SvD, 17 december.
Hoppsan och god fortsättning!
Det är Aftonbladets Dalí-på-Moderna-kritiker numero uno Frans Josef Petersson som angriper ingen mindre än kritikernestorn Lars O Ericssons krönika (4 december, SvD) om att (konst)historien ständigt måste skrivas om i, något som jag lärde mig av Andres Lokko redan 1993 genom tidskriften pop. Nåväl.
FJP skriver engagerat: "Men sällan har jag läst en så okritisk text om en så ytlig utställning som Ericssons krönika (4 december) om Dalíutställningen på Moderna Museet. Jag blir beklämd. Kontentan är att konsthistorien inte är statisk utan ständigt måste skrivas om (och att Modernas utställning är ett gott exempel på detta). En mer konsensuell utsaga är väl knappast möjlig: vem skulle argumentera mot att historien måste omprövas i ljuset av ny forskning?" Aftonbladet, 7 december.
LOE svarar: "Petersson motsäger sig själv när han å ena sidan hävdar att vi alla är ense om att konsthistorien måste skrivas om. Inget kan vara mer konsensuellt skriver han. Fast själv håller han inte med. Så konsensus?"
Och sedan en vass avslutning av Ericsson: "Exempel på hur han själv skriver konsthistoria ger han i Aftonbladet 11/12. Han utnämner där OEI:s ”Omkopplingar” till decenniets viktigaste konstverk. OEI, i vars redaktionskommitté han själv sitter. Sånt gör en beklämd." SvD, 17 december.
Hoppsan och god fortsättning!
torsdag, december 24, 2009
Årets bästa skivor: God Jul!
Årets bästa skivor. För en tid sedan bjöd jag en ny bekantskap på amerikanska pannkakor. Jag hade gjort smet dagen innan och även inhandlat bacon, som knaperstektes. Dagen till ära bjöd jag på sirap smaksatt med saffran. Det blev en mycket trevlig lunch, åtminstone tyckte jag det. Men, vänta.
Finns här inte en betoning på självaste jaget. Att jag fann lunchen trevlig, innebär det att jag signalerar att min lunchpartner kände annorlunda? Åja. Jag tror inte att bekantskapen kände annorlunda, men signalen finns nog där. Likväl. Det personliga betyder så lite för andra, särskilt när det handlar om smak, och nu tänker jag händelsevis inte på pannkakor spetsade med saffranssirap - Vem kan ogilla det? - utan på musik.
Men trots denna enkla insikt tänker jag berätta vilka mina skivor är för året. Samma vän som jag bjöd på lunch berättade att identifiering inte längre är aktuell - inom filmforskningen - om jag inte minns fel. Vi talade om film. Det vill säga jag nämnde ett antal filmer som jag kan identifiera mig med, som jag kan se mig själv i, eller egentligen, vars huvudperson jag känner igen mig själv i; den film jag nämnde var 5x2. Jag ska inte dröja mig kvar i filmen, berätta vad den handlar om, eller förklara varför jag känner igen mig i den rädda, svage, aggressive och kärleksranke huvudpersonen - nåväl - jag kanske har avslöjat för mycket redan nu.
Men så föll det sig så att jag fick förklarat för mig detta, att identifiering inte längre är något aktuellt. Ack och ve, tänkte jag, när vi gjorde gemensam promenad till Universitetet efter lunchen, som lämnade köket ganska rökigt. Ack och ve. Jag såg framför mig den professionelle kritikern, den stränge som skriver veckovist sakliga och kunniga reflektioner över tidens nya filmer, installationer och konserter. Det vore förstås en särdeles egocentrisk sak att i varje textrad enkom hänvisa tillbaka till sin egen känsla, sin egen identifikation, eller frånvaron av den. Jag tänker nu på saknanden av kärlek hos Tomas Ericsson i Nattvardsgästerna, eller tvärtom, den självklara vissheten om dess motsats hos Märta Lundberg i samma film. Det skulle inte gå. En sådan kritisk praktik skulle väl vara fel. Identifikationen är inte kritikens uppgift, det inbillade jag mig då, när vi gick mot universitet.
Men sedan vände jag mig emot denna inbillning, inte helt och hållet, men ändå med hela mitt hjärta. Och jag hade nog inte kunnat låta tanken förgås ändå när jag först trodde att jag hade lämnat den. För jag vet nu att min egen känsla är den enda som är viktig - för mig. Jag behöver inte vara saklig, jag behöver inte ens vara kunnig. Jag behöver bara veta hur jag känner.
Därför utser jag nu årets skivor. Jag har valt två stycken. De har gått varma i bilen den sista månaden. Jag har inte rangordnat dem inbördes. 2009 års bästa skivor:
Wicked Game (1991) av Chris Isaak och Urban Hang Suite (1996) av Maxwell.
Wicked Game. Egentligen är det bara tre låtar som är riktigt bra. Men det spelar ingen roll. De tre första spåren Wicked Game, You Owe Me Some Kind of Love och Blue Spanish Sky är fullständigt fantastiska. Titelspåret har tre väsentliga ingredienser, en steel guitar, Isaaks röst och en helt oironisk text om att bli lämnad:
What a wicked game to play, to make me feel this way.
What a wicked thing to do, to let me dream of you.
What a wicked thing to say, you never felt this way.
What a wicked thing to do, to make me dream of you and.
I nästa spår är Isaak mindre förebrående, istället omhändertagande, samtidigt krävande:
I don't want to see you sad I don't want ya, feeling down I only want ya,
To say you love me and you need me, the way I Love you please believe me.
I, I, I, I, don't wanna hurt you I don't wanna see you cry.
I, I, I, I, just wanna hold your love tonight.
You owe me some kind of love.
You owe me some kind of love.
Texterna, och framförallt de olika känslor som representeras i musiken får mig att tänka på den schweiziska psykiatrikern Elisabeth Kübler-Ross som har skrivit om sorgens fem steg: förnekelse, ilska, förhandling, depression, acceptans. Hon skrev i avseende på döden, men en förlorad kärlek, om den är just det, är en form av död, och därför är dessa steg inte helt fel i sammanhanget. Den låt som på allvar fick mig att fundera på om det inte var valthorn jag skulle lära mig spela, Blue Spanish Sky, är en tårdrypande, ömkande lite pärla.
It's a big blue spanish sky,
I Lay on my back and watch clouds roll by.
I only wish I could make you cry,
Like I do.
En slags förhandling. Ilska.
Urban Hang Suite är en mer upplyftande historia. Den har fyra spår som lyfter: Welcome, Sumthin' Sumthin', Ascension och ...Til the Cops Come Knockin'.
Alla låtar på hela skivan handlar bara om en sak: om att ligga.
Welcome:
But you're still welcome,welcome
Anytime you want some
Make yourself at home cause you're
Welcome
Sumthin' Sumthin':
If it's cool we can do a little sumthin' sumthin'
Let me grove with you so we can kick a little
sumthin' sumthin'
Acension:
It happened the moment
when you were revealed
'cause you were a dream
that should not have been a fantasy real
...Til The Cops Come Knockin':
Gonna take you in the room suga'
Lock you up and love for days
We gonna be rockin baby
Til the cops come knockin
Pappa gonna have to leave
A message on the telephone baby
There won't be no stoppin' me
Till the cops come knockin'
Hur var det då med identifikationen?
Jag säger ungefärs som Elis i En Passion: Jag inbillar mig inte att jag når in till människosjälen med identifikationen, tro för fan inte det! Jag kan bara registrera ett samspel och ett motspel av tusentals stora och små krafter. Sen ser du på och fantiserar, alltihop är nonsens. Lekar, dikter. Du kan inte läsa någon annan människa med något som helst anspråk på visshet. Inte ens brutal fysisk smärta ger alltid utslag.
God Jul!
Finns här inte en betoning på självaste jaget. Att jag fann lunchen trevlig, innebär det att jag signalerar att min lunchpartner kände annorlunda? Åja. Jag tror inte att bekantskapen kände annorlunda, men signalen finns nog där. Likväl. Det personliga betyder så lite för andra, särskilt när det handlar om smak, och nu tänker jag händelsevis inte på pannkakor spetsade med saffranssirap - Vem kan ogilla det? - utan på musik.
Men trots denna enkla insikt tänker jag berätta vilka mina skivor är för året. Samma vän som jag bjöd på lunch berättade att identifiering inte längre är aktuell - inom filmforskningen - om jag inte minns fel. Vi talade om film. Det vill säga jag nämnde ett antal filmer som jag kan identifiera mig med, som jag kan se mig själv i, eller egentligen, vars huvudperson jag känner igen mig själv i; den film jag nämnde var 5x2. Jag ska inte dröja mig kvar i filmen, berätta vad den handlar om, eller förklara varför jag känner igen mig i den rädda, svage, aggressive och kärleksranke huvudpersonen - nåväl - jag kanske har avslöjat för mycket redan nu.
Men så föll det sig så att jag fick förklarat för mig detta, att identifiering inte längre är något aktuellt. Ack och ve, tänkte jag, när vi gjorde gemensam promenad till Universitetet efter lunchen, som lämnade köket ganska rökigt. Ack och ve. Jag såg framför mig den professionelle kritikern, den stränge som skriver veckovist sakliga och kunniga reflektioner över tidens nya filmer, installationer och konserter. Det vore förstås en särdeles egocentrisk sak att i varje textrad enkom hänvisa tillbaka till sin egen känsla, sin egen identifikation, eller frånvaron av den. Jag tänker nu på saknanden av kärlek hos Tomas Ericsson i Nattvardsgästerna, eller tvärtom, den självklara vissheten om dess motsats hos Märta Lundberg i samma film. Det skulle inte gå. En sådan kritisk praktik skulle väl vara fel. Identifikationen är inte kritikens uppgift, det inbillade jag mig då, när vi gick mot universitet.
Men sedan vände jag mig emot denna inbillning, inte helt och hållet, men ändå med hela mitt hjärta. Och jag hade nog inte kunnat låta tanken förgås ändå när jag först trodde att jag hade lämnat den. För jag vet nu att min egen känsla är den enda som är viktig - för mig. Jag behöver inte vara saklig, jag behöver inte ens vara kunnig. Jag behöver bara veta hur jag känner.
Därför utser jag nu årets skivor. Jag har valt två stycken. De har gått varma i bilen den sista månaden. Jag har inte rangordnat dem inbördes. 2009 års bästa skivor:
Wicked Game (1991) av Chris Isaak och Urban Hang Suite (1996) av Maxwell.
Wicked Game. Egentligen är det bara tre låtar som är riktigt bra. Men det spelar ingen roll. De tre första spåren Wicked Game, You Owe Me Some Kind of Love och Blue Spanish Sky är fullständigt fantastiska. Titelspåret har tre väsentliga ingredienser, en steel guitar, Isaaks röst och en helt oironisk text om att bli lämnad:
What a wicked game to play, to make me feel this way.
What a wicked thing to do, to let me dream of you.
What a wicked thing to say, you never felt this way.
What a wicked thing to do, to make me dream of you and.
I nästa spår är Isaak mindre förebrående, istället omhändertagande, samtidigt krävande:
I don't want to see you sad I don't want ya, feeling down I only want ya,
To say you love me and you need me, the way I Love you please believe me.
I, I, I, I, don't wanna hurt you I don't wanna see you cry.
I, I, I, I, just wanna hold your love tonight.
You owe me some kind of love.
You owe me some kind of love.
Texterna, och framförallt de olika känslor som representeras i musiken får mig att tänka på den schweiziska psykiatrikern Elisabeth Kübler-Ross som har skrivit om sorgens fem steg: förnekelse, ilska, förhandling, depression, acceptans. Hon skrev i avseende på döden, men en förlorad kärlek, om den är just det, är en form av död, och därför är dessa steg inte helt fel i sammanhanget. Den låt som på allvar fick mig att fundera på om det inte var valthorn jag skulle lära mig spela, Blue Spanish Sky, är en tårdrypande, ömkande lite pärla.
It's a big blue spanish sky,
I Lay on my back and watch clouds roll by.
I only wish I could make you cry,
Like I do.
En slags förhandling. Ilska.
Urban Hang Suite är en mer upplyftande historia. Den har fyra spår som lyfter: Welcome, Sumthin' Sumthin', Ascension och ...Til the Cops Come Knockin'.
Alla låtar på hela skivan handlar bara om en sak: om att ligga.
Welcome:
But you're still welcome,welcome
Anytime you want some
Make yourself at home cause you're
Welcome
Sumthin' Sumthin':
If it's cool we can do a little sumthin' sumthin'
Let me grove with you so we can kick a little
sumthin' sumthin'
Acension:
It happened the moment
when you were revealed
'cause you were a dream
that should not have been a fantasy real
...Til The Cops Come Knockin':
Gonna take you in the room suga'
Lock you up and love for days
We gonna be rockin baby
Til the cops come knockin
Pappa gonna have to leave
A message on the telephone baby
There won't be no stoppin' me
Till the cops come knockin'
Hur var det då med identifikationen?
Jag säger ungefärs som Elis i En Passion: Jag inbillar mig inte att jag når in till människosjälen med identifikationen, tro för fan inte det! Jag kan bara registrera ett samspel och ett motspel av tusentals stora och små krafter. Sen ser du på och fantiserar, alltihop är nonsens. Lekar, dikter. Du kan inte läsa någon annan människa med något som helst anspråk på visshet. Inte ens brutal fysisk smärta ger alltid utslag.
God Jul!
fredag, december 18, 2009
Har fått min första julklapp
Jag stegade in på Seriezonen, precis som jag brukar göra på fredagar då den senaste sändningen är uppackad.
Jag: Har det kommit in något?
Dennis kliver fram till bokhyllan och drar ut min mapp och ger den till mig.
Jag: Oj, vad tjock den känns.
Jag tystnar.
Jag: Men vad är det här? En present, en julklapp?
Harri: Ja, som tack för i år.
Av Seriezonen med Harri i spetsen har jag fått Captain America #129, skriven av Stan Lee och tecknad av Gene Colan - från 1970!
Harri och Seriezonen gör mitt liv lättare.
Jag: Har det kommit in något?
Dennis kliver fram till bokhyllan och drar ut min mapp och ger den till mig.
Jag: Oj, vad tjock den känns.
Jag tystnar.
Jag: Men vad är det här? En present, en julklapp?
Harri: Ja, som tack för i år.
Av Seriezonen med Harri i spetsen har jag fått Captain America #129, skriven av Stan Lee och tecknad av Gene Colan - från 1970!
Harri och Seriezonen gör mitt liv lättare.
onsdag, december 16, 2009
Ska sluta tjata om Anna Odell, men...
I dag berättade en professor för mig att två föreläsningar i Uppsala har dragit mer publik än Anna Odell: Jacques Derrida och Påven.
Det är bara att gratulera Anna Odell till denna bedrift.
80-talets stora modefilosf och katolska kyrkans överhuvd - och Anna Odell.
Odell hade en offentlig föreläsning på Uppsala Universitet, 9 december, då hon också visade sin konstfilm och svarade på frågor.
Det är bara att gratulera Anna Odell till denna bedrift.
80-talets stora modefilosf och katolska kyrkans överhuvd - och Anna Odell.
Odell hade en offentlig föreläsning på Uppsala Universitet, 9 december, då hon också visade sin konstfilm och svarade på frågor.
tisdag, december 15, 2009
Expressen Kultur: offensiv är bästa försvar
Tendensen har varit tydlig. Aftonbladet Kultur med Åsa Linderborg & Co går till attack, medan Expressen Kultur med Björn Wiman och gänget försvarar sig. Expressen hackkyckling. Aftonbladet stortupp.
Tillslut insåg Wiman att en stark offensiv nog ändå är bästa försvar. Äntligen, får man säga. Wiman tar ton, och gör det alldeles utmärkt. Men varför dröjde det? Läs HÄR.
Fortsättning lär följa.
För mig är det obegripligt att Aftonbladet Kultur ”får” hålla på som de gör. Hur går den interna debatten? Den skulle jag bra gärna vilja höra. Kanske så här:
Ledningen: Jaha, det här var ju intressant, spekulativ artikel om organhandel och luddig debatt om liberalismen. Bra jobbat. Kul. Det där om Isaak som snuttefilt - där fick ni sannerligen till det!
Kulturen: Tack, ja vi försöker. Roligt att det uppskattas. Hej.
Debatter initierade på Aftonbladets kultursida är, numera, direkt antiintellektuell och djupt ointressanta, så till den milda grad att klockorna stannar, ja faller sönder, exploderar, om inte bara slutar existera. Poff. Kulturuppslaget skulle vara intressantare om det helt enkelt bara lämnades blankt. Hellre det åtminstone än att försöka få Dawit Isaak till snuttefilt. Och det är så det ser ut nu. Pinsamt. Dumt.
Ja, jag är lite upprörd.
Nåväl. Konstartiklarna håller fortfarande hög klass. Men det är nog tack vare att tidningen har en tämligen oberoende konstredaktör i Ulrika Stahre, inbillar jag mig.
Jag sörjer Karin Magnusson. Kan du inte komma tillbaka? Snälla. Det höll på att bli så bra. Nu är allt förstört.
Tillslut insåg Wiman att en stark offensiv nog ändå är bästa försvar. Äntligen, får man säga. Wiman tar ton, och gör det alldeles utmärkt. Men varför dröjde det? Läs HÄR.
Fortsättning lär följa.
För mig är det obegripligt att Aftonbladet Kultur ”får” hålla på som de gör. Hur går den interna debatten? Den skulle jag bra gärna vilja höra. Kanske så här:
Ledningen: Jaha, det här var ju intressant, spekulativ artikel om organhandel och luddig debatt om liberalismen. Bra jobbat. Kul. Det där om Isaak som snuttefilt - där fick ni sannerligen till det!
Kulturen: Tack, ja vi försöker. Roligt att det uppskattas. Hej.
Debatter initierade på Aftonbladets kultursida är, numera, direkt antiintellektuell och djupt ointressanta, så till den milda grad att klockorna stannar, ja faller sönder, exploderar, om inte bara slutar existera. Poff. Kulturuppslaget skulle vara intressantare om det helt enkelt bara lämnades blankt. Hellre det åtminstone än att försöka få Dawit Isaak till snuttefilt. Och det är så det ser ut nu. Pinsamt. Dumt.
Ja, jag är lite upprörd.
Nåväl. Konstartiklarna håller fortfarande hög klass. Men det är nog tack vare att tidningen har en tämligen oberoende konstredaktör i Ulrika Stahre, inbillar jag mig.
Jag sörjer Karin Magnusson. Kan du inte komma tillbaka? Snälla. Det höll på att bli så bra. Nu är allt förstört.
måndag, december 14, 2009
UNT skriver om Odell-föreläsningen
Upsala Nya Tidnings Sebastian Johans skriver om Anna Odells offentliga föreläsning på Uppsala Universitet: "Odell besökte Uppsala".
Johans är engagerad och kunnig. En bra artikel, tycker jag.
Johans är engagerad och kunnig. En bra artikel, tycker jag.
söndag, december 13, 2009
Ny artikel i Konstperspektiv
Ny artikel av undertecknad i Konstperspektiv # 4, 2009.
I somras när jag arbetade på Västerviks-Tidningen träffade jag Åke Johansson, Sveriges mest begåvade kopparstickskonstnär. Johanssons hemsida.
Mötet genererade artikeln "Mörkret i dig" där jag skriver om Johanssons personliga avtryck och hans symbolladdade bilder. Jag får nog kalla mig ett fan.
Kopparstick är en fantastisk konstform, som man sällan tar del av i dag i offentliga sammanhang. Det är synd. Linjen går knappast att få mer distinkt än genom kopparstickskonsten. Fantastiskt, tycker jag.
I somras när jag arbetade på Västerviks-Tidningen träffade jag Åke Johansson, Sveriges mest begåvade kopparstickskonstnär. Johanssons hemsida.
Mötet genererade artikeln "Mörkret i dig" där jag skriver om Johanssons personliga avtryck och hans symbolladdade bilder. Jag får nog kalla mig ett fan.
Kopparstick är en fantastisk konstform, som man sällan tar del av i dag i offentliga sammanhang. Det är synd. Linjen går knappast att få mer distinkt än genom kopparstickskonsten. Fantastiskt, tycker jag.
torsdag, december 10, 2009
Anna Odell och jag i en bil till Stockholm
I går visade Anna Odell sin konstfilm "Okänd kvinna 2009-349701" och berättade om den inför en engagerad skara vid Uppsala Universitet.
Jag hade fått tummen upp av filosofiska institutionen att bjuda in henne, och Anna tackade ja.
Det blev en lyckad eftermiddag – som hann gå över till kväll.
Jag och Anna ramlade in i Geijersalen strax efter kl. 16. Anna vände nästan i dörren i tron om att den föregående föreläsningens studenter fortfarande satt kvar. Fullsatt. Det visade sig vara Annars publik.
En professor i konstvetenskap med uppbackning av en tekniker föreslog, uppmanade, till byte av föreläsningssal. Sagt och gjort. En kort annonsering och den samlade skaran rann ner några våningar till Ihresalen, som när föreläsningen väl satte igång var nästan full. Jag skulle uppskatta publikantalet till 200 personer. Så långt allt bra.
Kort introduktion av mig. Och därefter filmvisning. En timme och tio minuter senare aktiverar Anna sin mygga och börjar prata – lite senare kommer frågorna – i stort antal och med patos. Jag ser studenter, doktorander, anställda och journalister i publiken.
Jag tänker inte här och nu skriva något för Annas projekt eller ge mig på att recensera gårdagen. Var man där var man där – och man tycker vad man tycker.
Den enda normativa jag egentligen vill föra fram, är att jag tycker att man ska se verket om man vill diskutera det. Och det var något sådant jag också försökte anspela på i min introduktion. För i det här fallet tycks bestämda åsikter, både starkt negativa och av det översvallande slaget, ofta ha sin grund i allmänna föreställningar om vad konst är, eller ha sitt ursprung i texter i media av intellektuella, politiker eller av samhällsdebattörer. Jag säger helt sonika: se filmen, snacka sen.
Vem skulle ha en åsikt om en ny skiva/konsert/film/teaterföreställning utan att ha tagit del av den? Med konst tycks saken vara en annan. Det är som om man vet ändå – fast ändå inte.
Nåväl. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var nöjd med föreläsningen. Anna är bra. Jag höll mig i bakgrunden. Modererade lite. Ställde någon fråga. Jag var helt enkelt curator i går. För är det inte så en curator ska vara - i bakgrunden som möjliggörare till visning av konst, gärna följt av diskussion. Jag lägger ingen värdering i att vara curator, men någon ren moderator eller föreläsare var jag i alla fall inte.
Roligast av allt var det nog ändå när Anna och jag gjorde gemensam färd ner i bil till Stockholm. Vi fick tid att prata. Lite mer. Sådär som man vill prata, när man har klarat av det som ska klaras av. Vi stannade snabbt till vid en drive-in och jag fick bjuda på hamburgare och läsk. Jag tog strips. Anna ville ha mini-morötter. Jag höll genomgående låg hastighet. Det var dimmigt. Men det berodde nog också på att det var just roligt att prata - att lyssna. Färden tog oss till Cityterminalen där våra vägar skildes åt. Men vi ses nog igen. Hoppas. En bra samtalspartner, en intressant konstnär – med alldeles roliga och intressanta idéer.
Och låt mig då bara kort tillägga att jag skulle se det som ett generalfel att inte bjuda in Anna Odell till Modernautställningen, 2010.
Jag hade fått tummen upp av filosofiska institutionen att bjuda in henne, och Anna tackade ja.
Det blev en lyckad eftermiddag – som hann gå över till kväll.
Jag och Anna ramlade in i Geijersalen strax efter kl. 16. Anna vände nästan i dörren i tron om att den föregående föreläsningens studenter fortfarande satt kvar. Fullsatt. Det visade sig vara Annars publik.
En professor i konstvetenskap med uppbackning av en tekniker föreslog, uppmanade, till byte av föreläsningssal. Sagt och gjort. En kort annonsering och den samlade skaran rann ner några våningar till Ihresalen, som när föreläsningen väl satte igång var nästan full. Jag skulle uppskatta publikantalet till 200 personer. Så långt allt bra.
Kort introduktion av mig. Och därefter filmvisning. En timme och tio minuter senare aktiverar Anna sin mygga och börjar prata – lite senare kommer frågorna – i stort antal och med patos. Jag ser studenter, doktorander, anställda och journalister i publiken.
Jag tänker inte här och nu skriva något för Annas projekt eller ge mig på att recensera gårdagen. Var man där var man där – och man tycker vad man tycker.
Den enda normativa jag egentligen vill föra fram, är att jag tycker att man ska se verket om man vill diskutera det. Och det var något sådant jag också försökte anspela på i min introduktion. För i det här fallet tycks bestämda åsikter, både starkt negativa och av det översvallande slaget, ofta ha sin grund i allmänna föreställningar om vad konst är, eller ha sitt ursprung i texter i media av intellektuella, politiker eller av samhällsdebattörer. Jag säger helt sonika: se filmen, snacka sen.
Vem skulle ha en åsikt om en ny skiva/konsert/film/teaterföreställning utan att ha tagit del av den? Med konst tycks saken vara en annan. Det är som om man vet ändå – fast ändå inte.
Nåväl. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var nöjd med föreläsningen. Anna är bra. Jag höll mig i bakgrunden. Modererade lite. Ställde någon fråga. Jag var helt enkelt curator i går. För är det inte så en curator ska vara - i bakgrunden som möjliggörare till visning av konst, gärna följt av diskussion. Jag lägger ingen värdering i att vara curator, men någon ren moderator eller föreläsare var jag i alla fall inte.
Roligast av allt var det nog ändå när Anna och jag gjorde gemensam färd ner i bil till Stockholm. Vi fick tid att prata. Lite mer. Sådär som man vill prata, när man har klarat av det som ska klaras av. Vi stannade snabbt till vid en drive-in och jag fick bjuda på hamburgare och läsk. Jag tog strips. Anna ville ha mini-morötter. Jag höll genomgående låg hastighet. Det var dimmigt. Men det berodde nog också på att det var just roligt att prata - att lyssna. Färden tog oss till Cityterminalen där våra vägar skildes åt. Men vi ses nog igen. Hoppas. En bra samtalspartner, en intressant konstnär – med alldeles roliga och intressanta idéer.
Och låt mig då bara kort tillägga att jag skulle se det som ett generalfel att inte bjuda in Anna Odell till Modernautställningen, 2010.
måndag, december 07, 2009
Anna Odell i Uppsala på onsdag
Anna Odell visar sin konstfilm ”Okänd, kvinna 2009-349701” och är närvarande för att samtala och svara på frågor.
Plats: Geijersalen (Engelska parken), Uppsala Universitet.
Tid: Onsdag, 9 december, kl 16.15.
Offentlig föreläsning - öppet för alla intresserade.
Plats: Geijersalen (Engelska parken), Uppsala Universitet.
Tid: Onsdag, 9 december, kl 16.15.
Offentlig föreläsning - öppet för alla intresserade.
söndag, december 06, 2009
"Jag är Rikard Ekholm"
Att hänvisa till sig själv - som sig själv. Det är stort.
I Italien gör män det hela tiden. Inte i Sverige.
"Jag är Gattuso (och jag kan inte vänta på att någon blir skadad för att få spela)."
Gattuso är publikfavorit och fotbollsspelare i Milan. Han tar inte plats längre.
Tänk dig en svensk fotbollsspelare som säger: "Jag är Pontus, och jag kan inte vänta på att någon blir skadad för att få spela". Ramaskri. Uppblåst ego. Idiot. ALLA skulle vara arga på Pontus.
Gattuso är Gattuso.
Att det fanns en fundamental skillnad i jaguppfattning blev jag varse redan när jag på språkresa mötte "den andre". Det räckte för "den andre" att hänvisa till sig själv - vad saken än gällde.
"Jag är här"
"Det är jag"
"Jag går här"
Patriarken hade talat.
Åh, säger du det, svarade jag kort.
Men det gick aldrig fram.
Jaget var kanske för starkt.
Helt osökt kommer jag att tänka på den där scenen i filmen Charade. Audrey Hepburn frågar storögt och irriterat Cary Grant "Do you know what's wrong with you?", varpå Grant svarar, "No.".
Hepburn: "Nothing."
Är det inte det vi alla vill höra?
I Italien gör män det hela tiden. Inte i Sverige.
"Jag är Gattuso (och jag kan inte vänta på att någon blir skadad för att få spela)."
Gattuso är publikfavorit och fotbollsspelare i Milan. Han tar inte plats längre.
Tänk dig en svensk fotbollsspelare som säger: "Jag är Pontus, och jag kan inte vänta på att någon blir skadad för att få spela". Ramaskri. Uppblåst ego. Idiot. ALLA skulle vara arga på Pontus.
Gattuso är Gattuso.
Att det fanns en fundamental skillnad i jaguppfattning blev jag varse redan när jag på språkresa mötte "den andre". Det räckte för "den andre" att hänvisa till sig själv - vad saken än gällde.
"Jag är här"
"Det är jag"
"Jag går här"
Patriarken hade talat.
Åh, säger du det, svarade jag kort.
Men det gick aldrig fram.
Jaget var kanske för starkt.
Helt osökt kommer jag att tänka på den där scenen i filmen Charade. Audrey Hepburn frågar storögt och irriterat Cary Grant "Do you know what's wrong with you?", varpå Grant svarar, "No.".
Hepburn: "Nothing."
Är det inte det vi alla vill höra?
fredag, december 04, 2009
Bara problem med postmodernismen?
Det började bra. Aftonbladets återkopplande artiklar om postmodernismen. Sven-Olov Wallenstein var först ut. Sedan gick det mindre bra. Wallenstein är rak, tydlig och kopplade Lyotard till vår egen tid. Glädjen av att läsa texter som bygger på ett distinkt tilltal är enorm. Nej, jag överdriver inte. Det som det finns lite av vill man ha mer av.
Den enda, andra, artikeln i serien om postmodernismen som jag finner någorlunda intressant är Sinziana Ravinis ”Vägen ut”, där skriver hon om sina kompisar när de planerade ett kommande nummer av Paletten.
Ravini kommer fram till (i punktform):
• Att de (kompisarna) inte har egen erfarenhet av postmodernismen från när det begav sig.
• Men att de stod i direkt relation till den ändå.
• Att de kände sig tvungna att göra upp med postmodernismen.
Postmodernismen karakteriseras:
• En relativism som lett till vilsenhet och förvirring.
• Postkoloniala upptäckter som lett till nya former av kolonialism.
Istället nybyggaranda:
• Hitta en väg ut ur den postmoderna dystopin som karakteriseras av ”anything goes.”
• Sluta be om ursäkt för sitt kön, klass och färg.
• Relativism, bye bye.
Den välvilliga syntesen:
• ”Jag tror att vi har mycket att lära oss av varandra” 60-talisterna och 80-talisterna.
• Plocka det bästa ur modernism och postmodernism.
• En dialektisk historiesyn som ”tar oss vidare”.
Sedan ytterligare frågor:
• Hur kan hög- och lågkultur mötas på ett berikande sätt?
• ”I vilken ideologis namn kan man hävda rätten över en annan kultur om allt är relativt?”
• ”Är verkligen all konst från alla världshörn bra?”
• Kan intersektionalism råda bot på problem inom poststrukturalism, postfeminism och posthumanism?
• Kan vi få en modernitet für alle?
Slutklämmen?
• ”Det är aldrig för sent att bygga en ny värld och samtidigt ta det bästa med ur de världar vi lämnar bakom oss.”
Jag frågar mig varför denna artikel är intressant. Sinziana Ravini tillhör de konstkritiker som jag läser. Numera skriver hon för Dagens Nyheter.
Jag har några anmärkningar. Det finns problem i artikeln, tycker jag. Vi har hört det förr: Postmodernismen är relativistisk, anything goes, är allt verkligen bra?
Men vem är vilsen på grund av postmodernismen?
Det postmodernismen gav är detta (och sluta gnälla sen):
• Rolig och spännande konst i och utanför Sverige, t ex Walda, Jeff Koons.
• Nya möjligheter att tänka – och göra konst. Hade kultursidorna inte radikalt ändrat innehåll på 80-talet och hade nya tidskrifter (KRIS senare Material) inte startats hade Sverige varit ett trångt hyperprovinsiellt insnöat tråkigt….ställe, och hade inte Moderna Museet och Rooseum visat konst med nya förhållningssätt hade vi fortfarande i dag talat om färg och form.
• Ett sammanhang där konst kan bemötas utan att hänvisa till stereotypiserade konstteoretiska termer grundade under romantiken och förädlade under modernismen.
• Ett avtäckande av fomernas immaterialitet som ger oss möjligheter till kraftull ren visuell konst parallellt med superintellektuell konceptkonst.
• M Ö J L I G H E T E R
• I N T E B E G R Ä N S N I N G A R
Varför är postmdernismen fienden? Det är det debatten måste handla om.
Den enda, andra, artikeln i serien om postmodernismen som jag finner någorlunda intressant är Sinziana Ravinis ”Vägen ut”, där skriver hon om sina kompisar när de planerade ett kommande nummer av Paletten.
Ravini kommer fram till (i punktform):
• Att de (kompisarna) inte har egen erfarenhet av postmodernismen från när det begav sig.
• Men att de stod i direkt relation till den ändå.
• Att de kände sig tvungna att göra upp med postmodernismen.
Postmodernismen karakteriseras:
• En relativism som lett till vilsenhet och förvirring.
• Postkoloniala upptäckter som lett till nya former av kolonialism.
Istället nybyggaranda:
• Hitta en väg ut ur den postmoderna dystopin som karakteriseras av ”anything goes.”
• Sluta be om ursäkt för sitt kön, klass och färg.
• Relativism, bye bye.
Den välvilliga syntesen:
• ”Jag tror att vi har mycket att lära oss av varandra” 60-talisterna och 80-talisterna.
• Plocka det bästa ur modernism och postmodernism.
• En dialektisk historiesyn som ”tar oss vidare”.
Sedan ytterligare frågor:
• Hur kan hög- och lågkultur mötas på ett berikande sätt?
• ”I vilken ideologis namn kan man hävda rätten över en annan kultur om allt är relativt?”
• ”Är verkligen all konst från alla världshörn bra?”
• Kan intersektionalism råda bot på problem inom poststrukturalism, postfeminism och posthumanism?
• Kan vi få en modernitet für alle?
Slutklämmen?
• ”Det är aldrig för sent att bygga en ny värld och samtidigt ta det bästa med ur de världar vi lämnar bakom oss.”
Jag frågar mig varför denna artikel är intressant. Sinziana Ravini tillhör de konstkritiker som jag läser. Numera skriver hon för Dagens Nyheter.
Jag har några anmärkningar. Det finns problem i artikeln, tycker jag. Vi har hört det förr: Postmodernismen är relativistisk, anything goes, är allt verkligen bra?
Men vem är vilsen på grund av postmodernismen?
Det postmodernismen gav är detta (och sluta gnälla sen):
• Rolig och spännande konst i och utanför Sverige, t ex Walda, Jeff Koons.
• Nya möjligheter att tänka – och göra konst. Hade kultursidorna inte radikalt ändrat innehåll på 80-talet och hade nya tidskrifter (KRIS senare Material) inte startats hade Sverige varit ett trångt hyperprovinsiellt insnöat tråkigt….ställe, och hade inte Moderna Museet och Rooseum visat konst med nya förhållningssätt hade vi fortfarande i dag talat om färg och form.
• Ett sammanhang där konst kan bemötas utan att hänvisa till stereotypiserade konstteoretiska termer grundade under romantiken och förädlade under modernismen.
• Ett avtäckande av fomernas immaterialitet som ger oss möjligheter till kraftull ren visuell konst parallellt med superintellektuell konceptkonst.
• M Ö J L I G H E T E R
• I N T E B E G R Ä N S N I N G A R
Varför är postmdernismen fienden? Det är det debatten måste handla om.
torsdag, december 03, 2009
Mörbankad - och nöjd
Frågan har kommit både från när och fjärran – hur gick seminariet?
Jag kan meddela att jag varken blev lämnad ”rare”, ”medium” eller ”well done”. ¨
Undertecknad är mör. Mörbankad.
Nu låter detta säkerligen något dramatiskt. Till viss del är seminarierna dramatiska. Mer eller mindre. Och mer sällan tomma, tysta och intetsägande.
Jag är mycket nöjd med seminariet. Som jag tidigare har påpekat har jag haft tur med både uppslutning och engagemang. Det finns inget som man är så tacksam över – jag säger ”man” då jag är säker på att jag talar för alla i min situation – som kritik på seminariet. Särskilt då den är direkt konstruktiv, rådgivande och möjlig att replikera till – med följd av att avhandlingen kan bli bättre.
Att jag kanske är lite översvallande har med situationen att göra. Har man som jag bra handledning är mycket vunnet, men sedan har doktoranden inte särskilt många möjligheter att ventilera sin text. Få människor i ens vardag, hur nära de än står, har tid, och kanske framförallt kunskap nog att läsa och ge relevant respons på en avhandling under arbete. Att seminariet är funktionellt är därför av stor vikt.
En enda fråga genomsyrar från och med nu mitt arbete: Vad behöver jag göra för att min avhandling under de givna förutsättningarna ska bli så bra som möjligt?
Jag kan meddela att jag varken blev lämnad ”rare”, ”medium” eller ”well done”. ¨
Undertecknad är mör. Mörbankad.
Nu låter detta säkerligen något dramatiskt. Till viss del är seminarierna dramatiska. Mer eller mindre. Och mer sällan tomma, tysta och intetsägande.
Jag är mycket nöjd med seminariet. Som jag tidigare har påpekat har jag haft tur med både uppslutning och engagemang. Det finns inget som man är så tacksam över – jag säger ”man” då jag är säker på att jag talar för alla i min situation – som kritik på seminariet. Särskilt då den är direkt konstruktiv, rådgivande och möjlig att replikera till – med följd av att avhandlingen kan bli bättre.
Att jag kanske är lite översvallande har med situationen att göra. Har man som jag bra handledning är mycket vunnet, men sedan har doktoranden inte särskilt många möjligheter att ventilera sin text. Få människor i ens vardag, hur nära de än står, har tid, och kanske framförallt kunskap nog att läsa och ge relevant respons på en avhandling under arbete. Att seminariet är funktionellt är därför av stor vikt.
En enda fråga genomsyrar från och med nu mitt arbete: Vad behöver jag göra för att min avhandling under de givna förutsättningarna ska bli så bra som möjligt?
tisdag, december 01, 2009
Grillad - rare, medium, well done?
Om några timmar samlas högre seminariet i estetik för att i gemensam sak grilla undertecknad. Jag lämnade för en vecka sedan ifrån mig avhandlingstext, självfallet i utkastform, bestående av en introduktion till ämnet samt det historiska kapitlet. Jag har haft tur att ha fått mycket respons på mina tidigare seminarier. Det återstår att se om detta blir tradition.
Direkt efter seminariet har jag undervisning på Kritik i teori i praktik-kursen, som nu går in på sista varvet. Det har varit en fantastisk möjlighet att få göra kursen, inte minst på grund av mötet med alla entusiastiska studenter. Men redan nu vet vi att kursen inte kommer att ges igen, åtminstone inte inom den närmaste framtiden. För min del gör detta inte så mycket då jag måste koncentrera mig på avhandlingsarbetet. Min tjänst tar slut i juli, 2011. Men kanske kan kursen återväckas senare. Det återstår att se.
Kommer jag att lämnas rare, medium eller well done efter seminariet?
Det är frågan.
Direkt efter seminariet har jag undervisning på Kritik i teori i praktik-kursen, som nu går in på sista varvet. Det har varit en fantastisk möjlighet att få göra kursen, inte minst på grund av mötet med alla entusiastiska studenter. Men redan nu vet vi att kursen inte kommer att ges igen, åtminstone inte inom den närmaste framtiden. För min del gör detta inte så mycket då jag måste koncentrera mig på avhandlingsarbetet. Min tjänst tar slut i juli, 2011. Men kanske kan kursen återväckas senare. Det återstår att se.
Kommer jag att lämnas rare, medium eller well done efter seminariet?
Det är frågan.
söndag, november 29, 2009
Bra inte bra
Jag tycker om kritik av det här slaget. Man ser alltför sällan sådan kritik.
Men om det handlar om ett brott mot marknadsföringslagen, varför blir det då inte en nyhetsartikel?
Vem ser egentligen på Kobra i dag? Det är som om Kobra inte finns, så dåligt är detta TV-program.
Två problem: (1) krystade teman som antagligen värks fram utifrån en orimlig tidspress där research, på-plats-produktion och stilistik tycks helt frånvarande. (2) Utjatad programidé. Gör om, gör rätt.
Sveriges televison borde som public service-producent enbart ägna sig åt kultur, nyheter och politik. Gärna med eftertanke och diskussion (med mindre än 25 personer i studion).
Svt går dock inte att se på längre. Det är något fel på alltsammans när 2½ män på TV6 är det bästa som går på TV.
Men om det handlar om ett brott mot marknadsföringslagen, varför blir det då inte en nyhetsartikel?
Vem ser egentligen på Kobra i dag? Det är som om Kobra inte finns, så dåligt är detta TV-program.
Två problem: (1) krystade teman som antagligen värks fram utifrån en orimlig tidspress där research, på-plats-produktion och stilistik tycks helt frånvarande. (2) Utjatad programidé. Gör om, gör rätt.
Sveriges televison borde som public service-producent enbart ägna sig åt kultur, nyheter och politik. Gärna med eftertanke och diskussion (med mindre än 25 personer i studion).
Svt går dock inte att se på längre. Det är något fel på alltsammans när 2½ män på TV6 är det bästa som går på TV.
fredag, november 27, 2009
Den absurda tragedin
När jag arbetade som nyhetsreporter på Västerviks-Tidningen från december, 2006, till februari, 2007, gjorde jag en artikelserie om Västerviks kommuns bortslarvade konst. Det blev säkert femton artiklar. Det var ett roligt knäck vid sidan av det mer reguljära arbetet.
Ny på posten som kommunens konstansvarig var Agneta Westlund. Det föll sig naturligtvis så att hon fick stå till svars, även om hon omöjligen kunde ge svar på var konsten fanns, den som hade slarvats bort, eventuellt stulits eller slängts för femton år sedan. Som sagt, hon var ny på posten.
Men jag kommer ihåg hur imponerad jag var av hennes naturliga respons. Hon svarade så gott hon kunde, lugnt och bra. VT drog på denna vinkling kommer jag ihåg, och mina artiklar prydde tidningens förstasida och löpsedlarna under en tid. En person som kände sig utpekad kom till redaktion och var arg - på mig. Det är vanligt att det blir så. Det är sällan som det är personens eget fel, oftast någon annans, tycker man i alla fall. Men Westlund höll sig hela tiden lugn och stabil. Hon kändes varm, på något sätt.
När jag några år senare hörde att Agneta Westlund hade avlidit, och som man trodde då, att hon hade blivit mördad, blev jag brydd. En lite personlig kontakt hade uppstått, av någon anledning, även om jag var granskare, och hon, på sätt och vis, var granskad. Inte för att vi hade någon kontakt utöver det som arbetet krävde, men ändå. Den som var misstänkt i fallet var hennes man.
När jag i dag, som jag brukar göra på förmiddagen, när jag tar en paus från föreläsningsarbetet, eller avhandlingsskrivandet, klickar mig till Expressen ser jag rubriken "Agneta dödad av älg - maken oskyldigt häktad". Det visade sig att "Agneta" var den Agneta jag hade haft kontakt med. Men kunde det stämma, en älg? Så absurt.
Även VT skriver om fallet "Mordmysteriet löst - blev dödad av älg". Ulf Sterler från Svenska jägareförbundet berättar i en annan artikel att älgar kan vara farliga, men han har aldrig tidigare hört om ett dödsfall.
Man undrar om det är sant? Det är en så otroligt absurd tragedi.
Ny på posten som kommunens konstansvarig var Agneta Westlund. Det föll sig naturligtvis så att hon fick stå till svars, även om hon omöjligen kunde ge svar på var konsten fanns, den som hade slarvats bort, eventuellt stulits eller slängts för femton år sedan. Som sagt, hon var ny på posten.
Men jag kommer ihåg hur imponerad jag var av hennes naturliga respons. Hon svarade så gott hon kunde, lugnt och bra. VT drog på denna vinkling kommer jag ihåg, och mina artiklar prydde tidningens förstasida och löpsedlarna under en tid. En person som kände sig utpekad kom till redaktion och var arg - på mig. Det är vanligt att det blir så. Det är sällan som det är personens eget fel, oftast någon annans, tycker man i alla fall. Men Westlund höll sig hela tiden lugn och stabil. Hon kändes varm, på något sätt.
När jag några år senare hörde att Agneta Westlund hade avlidit, och som man trodde då, att hon hade blivit mördad, blev jag brydd. En lite personlig kontakt hade uppstått, av någon anledning, även om jag var granskare, och hon, på sätt och vis, var granskad. Inte för att vi hade någon kontakt utöver det som arbetet krävde, men ändå. Den som var misstänkt i fallet var hennes man.
När jag i dag, som jag brukar göra på förmiddagen, när jag tar en paus från föreläsningsarbetet, eller avhandlingsskrivandet, klickar mig till Expressen ser jag rubriken "Agneta dödad av älg - maken oskyldigt häktad". Det visade sig att "Agneta" var den Agneta jag hade haft kontakt med. Men kunde det stämma, en älg? Så absurt.
Även VT skriver om fallet "Mordmysteriet löst - blev dödad av älg". Ulf Sterler från Svenska jägareförbundet berättar i en annan artikel att älgar kan vara farliga, men han har aldrig tidigare hört om ett dödsfall.
Man undrar om det är sant? Det är en så otroligt absurd tragedi.
torsdag, november 26, 2009
Konst...jag menar Bild ska vara snyggt
"Konst ska vara snyggt!", står det på nålmärket jag köpte på Gotlands konstmuseum för snart fem år sedan. Trotsigt la jag det på disken och lämnade över pengarna. Länge hade jag sedan märket på min kavaj.
Jag vet – och visste redan då – att konst inte ska vara snyggt. Helst inte, i alla fall, även om Lasse Åberg, som har designat nålen, tycker det.
Jag tycker om saker som är snygga. Men jag är inte tappad bakom en vagn. Därför vet jag att jag får söka mig efter det snygga i andra världar än i konstvärlden.
Det är därför min nya kärlek heter Frank Cho. Han är konstnär, närmare bestämt "comic book artist" och han har – tack och lov – inget med konstvärldens föreställning om konst att göra.
Frank Cho specialiserar sig på att rita kvinnor och apor. Ingen kan rita dessa främmande varelser som Cho. Man skulle kunna säga att han är seriernas Fellini. Liknelsen är inte helt tagen ur luften, då just Fellini och Cho har en liknande passion. I Fellinis fall är denna riktad mot Marcello Mastrioanni och kvinnan, i Chos fall mot apan och kvinnan.
Nåväl. Vad är det då som drar mig till min nya kärlek, för inte är det de två konstnärernas liknande passioner? Nej. Det är inte heller Chos kvinnoformer, som hämtade ur vilken tonårspojkes fantasi som helst, som är huvudsaken (även om han är outstanding). Aporna är jag inte så förtjust i.
Apan är i mina ögon en alltför etablerad populärkulturell figur, för att den riktigt ska attrahera mig. Det är något annat.
Eller. Det är tre saker: Linjen, bilden i sig och strukturen.
Jag inser att om jag hade förankrat dessa tre aspekter i "konst" så hade jag varit formalist (modernist). Men jag föddes inte i går, som jag tidigare har påpekat. Och därför håller jag konsten utanför. Däremot bilden, den okonstlade, låter jag ta plats.
Det är den som är viktig: Bilden.
Chos linje är obruten. Den är cirkulär och sluten. Det är också därför Sergio Aragonés och Steve McNiven är relevanta i det här sammanhanget. Cho är alltid explicit. Ingenting impliceras, insinueras, utan finns där, i bilden. Inget är, med andra ord, abstraherat, utan i linje, det är utformat och böjt. Ta en sådan sak som hår. Hos Cho är håret en entitet, inte något brutet och strävt. Utan något helt.
Bilden i sig. Här är det fullt möjligt att tala i termer av komposition, harmoni, form och färg. I seriesammanhang finns tre grundförutsättningar: omslaget, den enskilda sidan och uppslaget. De, i sin tur, karakteriseras av olika förutsättningar som kan sammanfattas med termer som effekt, wow-känsla och kraft. Omslaget ska i enlighet med all pr-verksamhet vara medryckande och lockande, medan den enskilda bilden är en del av en narrativ struktur (berättelsen), samtidigt som sidan är väsentlig att diskutera i sig. Uppslaget är ett slags vertikalt klimax, ett panorama. Uppslaget består av en till tre, fyra, bilder, medan den enskilda sidan kan bestå av ett större antal mindre bildrutor. Och vad gör Cho så bra? Jo, han fullbordar linjen i relation till dessa grundförutsättningar och han arbetar utan jämlikar med (1) karaktärernas fysik och (2) ansiktsuttrycket, genom att blanda det Jacques Tati-humoristika, med det spännande. Det lättsamma anspelas alltid, som om allt liksom löser sig, även om karaktären befinner sig i en käft hos ett odjur. Cho skiljer sig därför distinkt från Aragonés, som enbart arbetar med humor, det plumpa och från McNiven som arbetar med allvar, även om karaktären är ett stort grönt monster.
Strukturen. Ingen som Cho sammankopplar linjen, bildandet av ansiktsuttrycket, ett höjt ögonbryn i den enskilda bildrutan, med sidan eller uppslaget, som slutgiltigt bildar berättelsen. Det som karakteriserar serier mer än något annat är förhållningssättet till ”tid”. Bildrutan och texten både stannar tiden och låter den fortsätta, på ett sätt som är ojämförbar med något annat medium. Stanna upp, fortsätt. Enskild bild, del av en berättelse. Ingen kontrollerar denna förutsättning som Cho, vilket faller tillbaka på dennes linje och bildstruktur, men också på hur han förhåller sig till texten, som aldrig tar överhanden, utan alltid bildar helhet med bilden, och aldrig blir till mer.
Frank Cho, jag älskar dig, din Liberty Meadows, din Jungle Girl och din Shanna.
Liberty Meadows och Apes and Babes.
Jag vet – och visste redan då – att konst inte ska vara snyggt. Helst inte, i alla fall, även om Lasse Åberg, som har designat nålen, tycker det.
Jag tycker om saker som är snygga. Men jag är inte tappad bakom en vagn. Därför vet jag att jag får söka mig efter det snygga i andra världar än i konstvärlden.
Det är därför min nya kärlek heter Frank Cho. Han är konstnär, närmare bestämt "comic book artist" och han har – tack och lov – inget med konstvärldens föreställning om konst att göra.
Frank Cho specialiserar sig på att rita kvinnor och apor. Ingen kan rita dessa främmande varelser som Cho. Man skulle kunna säga att han är seriernas Fellini. Liknelsen är inte helt tagen ur luften, då just Fellini och Cho har en liknande passion. I Fellinis fall är denna riktad mot Marcello Mastrioanni och kvinnan, i Chos fall mot apan och kvinnan.
Nåväl. Vad är det då som drar mig till min nya kärlek, för inte är det de två konstnärernas liknande passioner? Nej. Det är inte heller Chos kvinnoformer, som hämtade ur vilken tonårspojkes fantasi som helst, som är huvudsaken (även om han är outstanding). Aporna är jag inte så förtjust i.
Apan är i mina ögon en alltför etablerad populärkulturell figur, för att den riktigt ska attrahera mig. Det är något annat.
Eller. Det är tre saker: Linjen, bilden i sig och strukturen.
Jag inser att om jag hade förankrat dessa tre aspekter i "konst" så hade jag varit formalist (modernist). Men jag föddes inte i går, som jag tidigare har påpekat. Och därför håller jag konsten utanför. Däremot bilden, den okonstlade, låter jag ta plats.
Det är den som är viktig: Bilden.
Chos linje är obruten. Den är cirkulär och sluten. Det är också därför Sergio Aragonés och Steve McNiven är relevanta i det här sammanhanget. Cho är alltid explicit. Ingenting impliceras, insinueras, utan finns där, i bilden. Inget är, med andra ord, abstraherat, utan i linje, det är utformat och böjt. Ta en sådan sak som hår. Hos Cho är håret en entitet, inte något brutet och strävt. Utan något helt.
Bilden i sig. Här är det fullt möjligt att tala i termer av komposition, harmoni, form och färg. I seriesammanhang finns tre grundförutsättningar: omslaget, den enskilda sidan och uppslaget. De, i sin tur, karakteriseras av olika förutsättningar som kan sammanfattas med termer som effekt, wow-känsla och kraft. Omslaget ska i enlighet med all pr-verksamhet vara medryckande och lockande, medan den enskilda bilden är en del av en narrativ struktur (berättelsen), samtidigt som sidan är väsentlig att diskutera i sig. Uppslaget är ett slags vertikalt klimax, ett panorama. Uppslaget består av en till tre, fyra, bilder, medan den enskilda sidan kan bestå av ett större antal mindre bildrutor. Och vad gör Cho så bra? Jo, han fullbordar linjen i relation till dessa grundförutsättningar och han arbetar utan jämlikar med (1) karaktärernas fysik och (2) ansiktsuttrycket, genom att blanda det Jacques Tati-humoristika, med det spännande. Det lättsamma anspelas alltid, som om allt liksom löser sig, även om karaktären befinner sig i en käft hos ett odjur. Cho skiljer sig därför distinkt från Aragonés, som enbart arbetar med humor, det plumpa och från McNiven som arbetar med allvar, även om karaktären är ett stort grönt monster.
Strukturen. Ingen som Cho sammankopplar linjen, bildandet av ansiktsuttrycket, ett höjt ögonbryn i den enskilda bildrutan, med sidan eller uppslaget, som slutgiltigt bildar berättelsen. Det som karakteriserar serier mer än något annat är förhållningssättet till ”tid”. Bildrutan och texten både stannar tiden och låter den fortsätta, på ett sätt som är ojämförbar med något annat medium. Stanna upp, fortsätt. Enskild bild, del av en berättelse. Ingen kontrollerar denna förutsättning som Cho, vilket faller tillbaka på dennes linje och bildstruktur, men också på hur han förhåller sig till texten, som aldrig tar överhanden, utan alltid bildar helhet med bilden, och aldrig blir till mer.
Frank Cho, jag älskar dig, din Liberty Meadows, din Jungle Girl och din Shanna.
Liberty Meadows och Apes and Babes.
Frank Cho, Shanna The She Devil, # 3.
tisdag, november 24, 2009
Ride.1 besöker Uppsala Universitet
Det ska bli fantastiskt roligt att få besök av Ronny Hansson, Jonas Kjellgren och Stig Sjölund, de tre konstnärerna som bildar Ride.1.
Studenterna som går kursen Kritik i teori och praktik träffar Ride.1 på torsdag mellan 18.15 och 20, då de visar tre konstfilmer och bilder på deras installationer, och berättar om kritikens betydelse, samt - och det här ska givetvis bli extra spännande - gör ett konstprojekt på plats.
Studenterna kommer att bli del av ett konstfoto som Ride.1 iscensätter. Jag önskar jag vore student igen. Men tack och lov får jag ta del av detta från första parkett ändå.
Studenterna som går kursen Kritik i teori och praktik träffar Ride.1 på torsdag mellan 18.15 och 20, då de visar tre konstfilmer och bilder på deras installationer, och berättar om kritikens betydelse, samt - och det här ska givetvis bli extra spännande - gör ett konstprojekt på plats.
Studenterna kommer att bli del av ett konstfoto som Ride.1 iscensätter. Jag önskar jag vore student igen. Men tack och lov får jag ta del av detta från första parkett ändå.
måndag, november 23, 2009
I en cell med galler
Kontoret. En dörr med galler. Ett fönster med galler. Jag sitter inte i häktet. Jag har ett vanligt fönster också. Utan galler. "Cellerna" på filosofiska institutionen i Uppsala har galler. I trä. Vita. Från golv till tak.
Här sitter jag dag ut och dag in. I morgon lägger jag en liten lunta om 34 sidor i högre seminariets fack.
Avhandlingstext ska ventileras 1 december, exakt en vecka därpå.
Jag är inte här varje dag. Jag tar ledigt, ibland. Men höstterminen 2009 har varit hektisk. Ovanligt fylld.
Undervisning. Artiklar. Avhandlingsarbete. Dagjobb. Kvällsjobb. Helgjobb.
Det har fungerat. Den dubbla, ibland trippla arbetsinsatsen var ett måste. För att hinna skriva avhandling.
Jag ska erkänna att sensommaren - precis innan terminlunken började - kändes pressande. Hur skulle jag hinna?
Att jag sitter här i dag i cellen. Jag har gardiner också. Betyder att jag hann vad jag hade föresatt mig att hinna.
Inget är klart. Men utkast till introduktionen och kapitel två sitter jag nu med i min hand.
Sen kommer 2010. Endast ett undervisningstillfälle inlagt. En konferens. Nästan all tid för avhandlingen. Kanske tjänstledigt också. Tiden avgör.
Efter det sex månader av 2011. Sen nya möjligheter.
Här sitter jag dag ut och dag in. I morgon lägger jag en liten lunta om 34 sidor i högre seminariets fack.
Avhandlingstext ska ventileras 1 december, exakt en vecka därpå.
Jag är inte här varje dag. Jag tar ledigt, ibland. Men höstterminen 2009 har varit hektisk. Ovanligt fylld.
Undervisning. Artiklar. Avhandlingsarbete. Dagjobb. Kvällsjobb. Helgjobb.
Det har fungerat. Den dubbla, ibland trippla arbetsinsatsen var ett måste. För att hinna skriva avhandling.
Jag ska erkänna att sensommaren - precis innan terminlunken började - kändes pressande. Hur skulle jag hinna?
Att jag sitter här i dag i cellen. Jag har gardiner också. Betyder att jag hann vad jag hade föresatt mig att hinna.
Inget är klart. Men utkast till introduktionen och kapitel två sitter jag nu med i min hand.
Sen kommer 2010. Endast ett undervisningstillfälle inlagt. En konferens. Nästan all tid för avhandlingen. Kanske tjänstledigt också. Tiden avgör.
Efter det sex månader av 2011. Sen nya möjligheter.
torsdag, november 19, 2009
Rikard intervjuar Rikard om Lars O
Rikard 1: Du intervjuar Lars O Ericsson på Konsten.net, HÄR, varför då?
Rikard 2: Lars O Ericsson var under sin tid på Dagens Nyheter Sveriges viktigaste konstkritiker. Sen fick han sparken – det är fem år sedan – och nu skriver han om konst igen, i Svenska Dagbladet. Det är väl anledning nog, inte sant?
Rikard 1: Det står bortom allt tvivel att Ericsson har bibehållit sitt engagemang och sin passion. Han går riktigt igång. Avskedet från DN och omständigheterna runt Tensta upprör fortfarande, tycks det som.
Rikard 2: Jo, helt klar är det så. Jag tyckte att det var viktigt att låta Ericsson komma till tals i ett offentligt sammanhang; nätet är bra på det viset – texten är tillgänglig för alla att läsa som har en dator och uppkoppling, ja alla. Han talar om förtal och han är djupt kritisk mot framförallt Maria Schottenius. Det är mycket som ventileras. Vad som ändå förvånar är att ingen, förutom jag själv i Konstperspektiv och Sven-Olov Wallenstein i SITE, gav Ericsson en möjlighet att komma till tals i den här frågan. Att Sveriges mest inflytelserika konstkritiker under dunkla omständigheter fick sparken från Sveriges största dagstidning borde ha genererat åtminstone någon intervju i en, till exempel, konkurrerande dagstidning – men så var icke fallet. Det är konstigt. Och just därför är det högst relevant att låta Ericsson få komma till tals. Så det känns fint, faktiskt.
Rikard 1: Men intervjun handlar även om annat…
Rikard 2: Ja, intervjun blev lång, men också där finns fördelen med nätet, att en text i princip kan bli hur lång som helst, och det tycker jag är en klar fördel. Resonemang behöver inte vara snuttiga. På något sätt har långt i mediesammanhang blivit entydigt med kvalitet i dag.
Rikard 1: Ericsson bekräftar det alla vet, men ingen talar om.
Rikard 2: Ja, de redaktionella förändringarna är bedrövliga och kritikernas möjligheter att bygga resonemang har minimerats. Allt detta bekräftas av Ericsson. Det är viktigt att det här kommer fram, och jag är därför, måste jag faktiskt säga, riktigt glad att Ericsson berättar detta i intervjun, till exempel: ”Idag har praktiskt taget inga kritiker kontrakt, de sitter maximalt löst. Dessutom har arvodena minst halverats.”
Rikard 1: Vad har du själv för relation till Ericsson?
Rikard 2: Jag har sagt det förr, och jag berättar det gärna igen. Lars O Ericsson är den bästa, mest entusiasmerande lärare jag någonsin haft. Det låter översvallande, jag vet. Men efter att ha studerat på Universitetsnivå sedan 1999 och numera inneha en doktorandtjänst, har jag givetvis stött på ett mycket stort antal lektorer, docenter och professorer. För mig personligen var Ericsson viktig eftersom han befann sig mitt i den aktuella debatten och på så vis arbetade han hela tiden med det samtida fältet i sina föreläsningar, vilket gjorde att man som student fick en obetalbar insyn i samtidens teori och praktik. Jag hade till exempel läst konstvetenskap på Stockholms universitet innan jag läste Ericssons Filosofisk estetik. På konstvet stannade undervisningen någonstans på 80-talet och teorin var nästan obefintlig i undervisningen. Men jag förstod först inte att detta var ett problem. Men sen öppnades portarna i Ericssons kurs och samtiden ramlade på både genom undervisning av aktuell teori men också via inbjudna livs levande gäster. Det akademiska var helt plötsligt, i mina ögon, inte bara tillbakablickande, utan mitt i livet, här och nu. Det var något av ett uppvaknande.
Rikard 1: Som kritiker då, vad har Ericsson betytt för dig?
Rikard 2: Jag tillhör inte dem som var med 1987 när postmodernismen introducerades. Men när jag väl började läsa konstkritik var det uppenbart vem som intresserade mig mest, ja Ericsson. Det fanns förstås flera andra som Dan Jönsson och Milou Allerholm. Alla tre i DN. I dag är DN inte lika dominerande. Dels tror jag att det beror på att man inte har Ericsson kvar, eller alternativt, att man inte lyckats fylla det glapp som fylldes när han fick sparken. Det är ofattbart att man inte har gjort det. Det är som om man bara har gett upp. Man vill inte längre vara ledande, hålla i taktpinnen. Det spelar inte längre någon roll för dem.
Rikard 1: Alla säger så. Jag vet. Kanske blir det ändring någon dag. Kanske inte. Det är nya tider nu, nya möjligheter. Kritiken kanske flyttar ut helt på nätet och publiken följer kanske med. Men än är vi faktiskt inte där. Inte än, eller hur?
Rikard 2: Nej så är det förstås.
Rikard 1: Vem intervjuar du nästa gång?
Rikard 2: Det vet jag inte än. Men jag har en idé, som jag tror kan bli något…
Rikard 2: Lars O Ericsson var under sin tid på Dagens Nyheter Sveriges viktigaste konstkritiker. Sen fick han sparken – det är fem år sedan – och nu skriver han om konst igen, i Svenska Dagbladet. Det är väl anledning nog, inte sant?
Rikard 1: Det står bortom allt tvivel att Ericsson har bibehållit sitt engagemang och sin passion. Han går riktigt igång. Avskedet från DN och omständigheterna runt Tensta upprör fortfarande, tycks det som.
Rikard 2: Jo, helt klar är det så. Jag tyckte att det var viktigt att låta Ericsson komma till tals i ett offentligt sammanhang; nätet är bra på det viset – texten är tillgänglig för alla att läsa som har en dator och uppkoppling, ja alla. Han talar om förtal och han är djupt kritisk mot framförallt Maria Schottenius. Det är mycket som ventileras. Vad som ändå förvånar är att ingen, förutom jag själv i Konstperspektiv och Sven-Olov Wallenstein i SITE, gav Ericsson en möjlighet att komma till tals i den här frågan. Att Sveriges mest inflytelserika konstkritiker under dunkla omständigheter fick sparken från Sveriges största dagstidning borde ha genererat åtminstone någon intervju i en, till exempel, konkurrerande dagstidning – men så var icke fallet. Det är konstigt. Och just därför är det högst relevant att låta Ericsson få komma till tals. Så det känns fint, faktiskt.
Rikard 1: Men intervjun handlar även om annat…
Rikard 2: Ja, intervjun blev lång, men också där finns fördelen med nätet, att en text i princip kan bli hur lång som helst, och det tycker jag är en klar fördel. Resonemang behöver inte vara snuttiga. På något sätt har långt i mediesammanhang blivit entydigt med kvalitet i dag.
Rikard 1: Ericsson bekräftar det alla vet, men ingen talar om.
Rikard 2: Ja, de redaktionella förändringarna är bedrövliga och kritikernas möjligheter att bygga resonemang har minimerats. Allt detta bekräftas av Ericsson. Det är viktigt att det här kommer fram, och jag är därför, måste jag faktiskt säga, riktigt glad att Ericsson berättar detta i intervjun, till exempel: ”Idag har praktiskt taget inga kritiker kontrakt, de sitter maximalt löst. Dessutom har arvodena minst halverats.”
Rikard 1: Vad har du själv för relation till Ericsson?
Rikard 2: Jag har sagt det förr, och jag berättar det gärna igen. Lars O Ericsson är den bästa, mest entusiasmerande lärare jag någonsin haft. Det låter översvallande, jag vet. Men efter att ha studerat på Universitetsnivå sedan 1999 och numera inneha en doktorandtjänst, har jag givetvis stött på ett mycket stort antal lektorer, docenter och professorer. För mig personligen var Ericsson viktig eftersom han befann sig mitt i den aktuella debatten och på så vis arbetade han hela tiden med det samtida fältet i sina föreläsningar, vilket gjorde att man som student fick en obetalbar insyn i samtidens teori och praktik. Jag hade till exempel läst konstvetenskap på Stockholms universitet innan jag läste Ericssons Filosofisk estetik. På konstvet stannade undervisningen någonstans på 80-talet och teorin var nästan obefintlig i undervisningen. Men jag förstod först inte att detta var ett problem. Men sen öppnades portarna i Ericssons kurs och samtiden ramlade på både genom undervisning av aktuell teori men också via inbjudna livs levande gäster. Det akademiska var helt plötsligt, i mina ögon, inte bara tillbakablickande, utan mitt i livet, här och nu. Det var något av ett uppvaknande.
Rikard 1: Som kritiker då, vad har Ericsson betytt för dig?
Rikard 2: Jag tillhör inte dem som var med 1987 när postmodernismen introducerades. Men när jag väl började läsa konstkritik var det uppenbart vem som intresserade mig mest, ja Ericsson. Det fanns förstås flera andra som Dan Jönsson och Milou Allerholm. Alla tre i DN. I dag är DN inte lika dominerande. Dels tror jag att det beror på att man inte har Ericsson kvar, eller alternativt, att man inte lyckats fylla det glapp som fylldes när han fick sparken. Det är ofattbart att man inte har gjort det. Det är som om man bara har gett upp. Man vill inte längre vara ledande, hålla i taktpinnen. Det spelar inte längre någon roll för dem.
Rikard 1: Alla säger så. Jag vet. Kanske blir det ändring någon dag. Kanske inte. Det är nya tider nu, nya möjligheter. Kritiken kanske flyttar ut helt på nätet och publiken följer kanske med. Men än är vi faktiskt inte där. Inte än, eller hur?
Rikard 2: Nej så är det förstås.
Rikard 1: Vem intervjuar du nästa gång?
Rikard 2: Det vet jag inte än. Men jag har en idé, som jag tror kan bli något…
söndag, november 15, 2009
Stene Projects på onsdag
På onsdag ska jag för första gången besöka Stene Projects på Brunnsgatan i Stockholm. Ser verkligen fram emot det. Jag tror Jan Stene har något på gång. Hoppas. Dessutom ska jag träffa min gamla arbetskamrat Katja Aglert. Hon har varit i Arktis, så hon har nog en del att berätta. Jag misstänker att Arktis och konst har något med varandra att göra genom Katja. Och jag ska hänga med Stig, se en, förhoppningsvis, bra film. Känns som en bra dag, en bra vecka. Den inkluderar även föreläsning om nya medier, och ett skrivseminarium för studenterna. Man ligger inte direkt på latsidan.
Och på tisdag intervjun. Ska sluta tjata nu.
Och på tisdag intervjun. Ska sluta tjata nu.
fredag, november 13, 2009
Intervjun, nästan
Intervjuerna jag tidigare gjorde här på SARTS och numera gör på Konsten.net, kunde/kan ibland göra mig förvånad. Ibland tar de som svarar på frågorna inte fullt ut chansen att tala ut, eller åtminstone tar chansen att riktigt utveckla ett resonemang. Varför vill man inte det, när utrymmet är i princip begränsat? Men kanske har det att göra med frågorna. Likväl. Nu har jag tagit del av de svar jag fått på mina senaste intervjufrågor. Resultatet är nio A4-sidor, 24000 tecken. Publicering på nätet har sina fördelar. I vilken tidning - eller tidskrift publiceras intervjuer av den längden, och dessutom med det innehållet.
Kaxigt? Nja.
Intervjun publiceras på tisdag, om jag har förstått saken rätt. Jag återkommer.
Kaxigt? Nja.
Intervjun publiceras på tisdag, om jag har förstått saken rätt. Jag återkommer.
tisdag, november 10, 2009
Nytändning är nog rätt ord
Tillbaka från Venedig. Jag är ganska säker på att jag fick en nytändning. Venedigbiennalen gav mig mycket, och katalogen kanske framförallt, vilket nog är tidstypiskt för en samtida välproducerad utställning. Jag har många frågor till Daniel Birnbaum. När ska jag få ställa dem?
Jag är dessutom ganska säker på att jag kommer att använda mig av mina erfarenheter i mitt avhandlingsarbete, vilket är en mycket högre utdelning på resan än vad jag hade kunnat hoppas på.
Men det var nog ändå den där timmen på flygplatsen i Frankfurt som var roligast. Där åt jag min brezel och drack mitt svarta kaffe ur en pappmugg. Jag läste The Guardian, släppte en tår över en bra artikel, gladdes åt den otroligt begåvade och stilistiskt eleganta fotbollsbevakningen. Jag var yrvaket trött - eller pigg. Jag är osäker på vilket. Just då kändes det som om flygplatsen var den bästa platsen på jorden. Jag hade inget ansvar. Jag var fri. Nu är jag på kontoret igen. Bra det med.
Mer om La Biennale en annan gång.
Jag är dessutom ganska säker på att jag kommer att använda mig av mina erfarenheter i mitt avhandlingsarbete, vilket är en mycket högre utdelning på resan än vad jag hade kunnat hoppas på.
Men det var nog ändå den där timmen på flygplatsen i Frankfurt som var roligast. Där åt jag min brezel och drack mitt svarta kaffe ur en pappmugg. Jag läste The Guardian, släppte en tår över en bra artikel, gladdes åt den otroligt begåvade och stilistiskt eleganta fotbollsbevakningen. Jag var yrvaket trött - eller pigg. Jag är osäker på vilket. Just då kändes det som om flygplatsen var den bästa platsen på jorden. Jag hade inget ansvar. Jag var fri. Nu är jag på kontoret igen. Bra det med.
Mer om La Biennale en annan gång.
torsdag, november 05, 2009
À Venezia och kommande intervju
I morgon tar jag flyget till Frankfurt för att lite senare anlända till mitt slutmål Venedig! Det är Venedigbiennalen som lockar, förstås. Jag ser fram emot två hektiska heldagar, tre nätter på den lilla ön Murano. Tillbaka måndag.
Jag har även en ny intervju på gång med en mycket aktiv och högst intressant konstaktör. Intervjun bör vara klar för publicering om ett par veckor.
Jag återkommer om både Venedigbiennalen och intervju - ci vediamo presto!
Jag har även en ny intervju på gång med en mycket aktiv och högst intressant konstaktör. Intervjun bör vara klar för publicering om ett par veckor.
Jag återkommer om både Venedigbiennalen och intervju - ci vediamo presto!
tisdag, november 03, 2009
Martha Washington snart i mina händer
Jag är så spänd. Jag fick ett sms från DHL alldeles nyss. The Life and Times of Martha Washington in the Twenty-First Century, av Frank Miller och Dave Gibbons, har anlänt till mitt avhämtningsställe. Denna omnibus-volym från Dark Horse kommer inom bara några timmar att vila i mina händer. Tack, Bokus. Tack.
På fredag tar jag flyget till Venedig. Det är hög tid för mig att ta del av biennalen. Förväntansfull är bara förnamnet.
På fredag tar jag flyget till Venedig. Det är hög tid för mig att ta del av biennalen. Förväntansfull är bara förnamnet.
måndag, november 02, 2009
Nytt forum för konstkritik - Live
Öppen kritik, eller Open critic, som sajten och projektet som är ett samarbete mellan nättidskrifterna Konsten och Omkonst kallas. Intressant initiativ, tycker jag.
På torsdag, 4 november, startar projektet genom att kritikerna Håkan Nilsson (DN), Sinziana Ravini (Aftb & DN), Anders Olofsson (Konsten & K-perspektiv) och Susanna Slöör (Omkonst) kommer att recensera fyra utställningar inför publik. Plats Liljevalchs. Tid 1830.
Kan bli bra. Men jag vill trots det lämna ett frågetecken. Kritikerna kommer inte att recensera den pågående utställningen på Liljevalchs med Märta Måås-Fjetterström, vår mest intressanta textilkonstnär någonsin, och detta trots att det är på Liljevalchs man kommer att befinna sig. Det kan jag tycka är underligt. Man har en chans att gå och prata, peka, och konkretisera.
Istället kommer man att diskutera:
Caspar David Friedrich och åtta nutida konstnärer, Nationalmuseum
Dali Dali med Francesco Vezzoli, Moderna Museet
Kristina Jansson, Milliken Gallery, Luntmakargatan 78, Sthlm
Kristoffer Zetterstrand, galleri ALP/Peter Bergman, Torsgatan 41, Sthml
Bra val likväl.
På torsdag, 4 november, startar projektet genom att kritikerna Håkan Nilsson (DN), Sinziana Ravini (Aftb & DN), Anders Olofsson (Konsten & K-perspektiv) och Susanna Slöör (Omkonst) kommer att recensera fyra utställningar inför publik. Plats Liljevalchs. Tid 1830.
Kan bli bra. Men jag vill trots det lämna ett frågetecken. Kritikerna kommer inte att recensera den pågående utställningen på Liljevalchs med Märta Måås-Fjetterström, vår mest intressanta textilkonstnär någonsin, och detta trots att det är på Liljevalchs man kommer att befinna sig. Det kan jag tycka är underligt. Man har en chans att gå och prata, peka, och konkretisera.
Istället kommer man att diskutera:
Caspar David Friedrich och åtta nutida konstnärer, Nationalmuseum
Dali Dali med Francesco Vezzoli, Moderna Museet
Kristina Jansson, Milliken Gallery, Luntmakargatan 78, Sthlm
Kristoffer Zetterstrand, galleri ALP/Peter Bergman, Torsgatan 41, Sthml
Bra val likväl.
torsdag, oktober 29, 2009
Det som är sorgligt slår an
Filmer som gör mig ledsen, vad ger de mig?
Den frågan slog mig när jag såg den holländska filmen Sand på Uppsala Kortfilmsfestival i helgen.
Frågan gäller förstås inte bara film, utan all fiktion, eller ja allt som gör mig ledsen, men för att avgränsa resonemanget, fiktion.
Filmen Sand – och jag tänker berätta i princip allt – handlar om en far som kör lastbil. Han är skild och får inte träffar inte sin dotter så ofta. När han en dag umgås med henne, visar henne sitt jobb, köper present, ser han att hon har ett stort lilla blåmärke långt ner på ryggen ner mot baken. Han blir ledsen, upprörd, men håller stilen inför sin dotter eftersom han inte vill traumatisera henne med sina starka känslor. Men han bestämmer sig för att hon ska stanna hos honom, då hennes mor, inte tar hand om henne.
Men någon ringer till hans mobil. En man som säger åt honom att lämna tillbaka dottern. Om inte, så får han kanske aldrig träffa dottern igen.
Han gör som mannen säger, men han har ångest.
Senare på kvällen åker han tillbaka till huset dottern och modern bor i. Tidigare under dagen har han gett dottern en mobiltelefon. Han vill säga god natt och samtidigt vinka till henne genom fönstret.
Modern hör då att något är på gång, hon kommer in i flickans rum, tar mobilen ifrån henne, skriker och sliter. Pappan får panik, springer mot huset, slår in dörren – på golvet ligger flickan. Han knuffar ofrivilligt ner henne när han forcerar dörren. Hon var på väg ut till honom.
I nästa scen tar mannen livet av sig och sen är filmen slut.
Vad ger denna film mig? Jag blir ledsen. Den stannar hos mig. Jag blir inte av med den. En flicka med blåmärke. En far som vill väl, men gör fel. En mor som gör fel. Vad ger detta mig, förutom att filmen, i någon mening, ger mig sorg? Blir jag en bättre människa? Förstår jag andra människors situationer bättre nu, när jag tagit del av detta lidande?
Jag vet inte. Men jag tror att den här filmen är bra på grund av den väcker en känsla av empati. Jag ser mig själv i framförallt pappan. Men också lite i dottern, och kanske även i mamman. Jag identifierar mig, jag är berörd. Jag kan inte värja mig. Kanske är filmen också bra för att den kanske kan förbereda mig på en reell situation av hopplöshet och våld. Den kanske kan avskräcka. Den är nog med andra ord lärorik.
Men samtidigt kan jag inte rå för att tycka att det är något patetiskt med alltihop. Jo, det är sant.
Det är så premierat att vara ledsen i Kulturen. Man ska lida. Det är bra. Man mår som bäst när man mår dåligt, som det brukar heta. Det är så eftertänksamt. Det är fint. Helgat. Och man lär sig något. Man måste alltid lära sig något, om människan och livet. Vi går tysta hem. Vi har sett något. Sen talar vi med varandra om det. Förstående. Stilla. Lågmält. Vi nickar försiktigt. Släpper inte taget.
Jag menar, är man 30 plus, är vid sina sinnens fulla bruk, lever ett tillsynes normalt liv – så har man varit utsatt för både det ena och det andra. Så är det bara. Människor dör. Eller man förlorar dem på annat sätt. Man blir nedslagen. Man kräks. Någon är arg. Någon skrattar. Man gör bort sig. Man är elak. Dum. Säger ifrån. Säger inte ifrån. Säger fel. Gör fel.
O c h s å v i d a r e …
Alltså, filmer av det här slaget, ger framförallt en intensiv känsla, ett koncentrat, av sorg. Jag tycker, utan förbehåll, att nämnd film ger mig något, även om jag redan har denna egenskap. Jag är förstående. Jag lyssnar. Jag lär. Likväl ger mig filmen mig empati.
Det är alltså inte känslan eller ens metoden som används för att alstra denna känsla jag vänder mig emot. Utan det kulturella systemets bonusutdelning av att se denna filmtyp, skulle man kunna säga, som det högsta, som jag vänder mig emot.
Sen händer det igen. Jag läser The Spectacular Spider-Man, nr 14, skriven av Paul Jenkins och tecknad av Paolo Rivera. Jag åker dit igen, på känsligheten. Det ömma.
Den frågan slog mig när jag såg den holländska filmen Sand på Uppsala Kortfilmsfestival i helgen.
Frågan gäller förstås inte bara film, utan all fiktion, eller ja allt som gör mig ledsen, men för att avgränsa resonemanget, fiktion.
Filmen Sand – och jag tänker berätta i princip allt – handlar om en far som kör lastbil. Han är skild och får inte träffar inte sin dotter så ofta. När han en dag umgås med henne, visar henne sitt jobb, köper present, ser han att hon har ett stort lilla blåmärke långt ner på ryggen ner mot baken. Han blir ledsen, upprörd, men håller stilen inför sin dotter eftersom han inte vill traumatisera henne med sina starka känslor. Men han bestämmer sig för att hon ska stanna hos honom, då hennes mor, inte tar hand om henne.
Men någon ringer till hans mobil. En man som säger åt honom att lämna tillbaka dottern. Om inte, så får han kanske aldrig träffa dottern igen.
Han gör som mannen säger, men han har ångest.
Senare på kvällen åker han tillbaka till huset dottern och modern bor i. Tidigare under dagen har han gett dottern en mobiltelefon. Han vill säga god natt och samtidigt vinka till henne genom fönstret.
Modern hör då att något är på gång, hon kommer in i flickans rum, tar mobilen ifrån henne, skriker och sliter. Pappan får panik, springer mot huset, slår in dörren – på golvet ligger flickan. Han knuffar ofrivilligt ner henne när han forcerar dörren. Hon var på väg ut till honom.
I nästa scen tar mannen livet av sig och sen är filmen slut.
Vad ger denna film mig? Jag blir ledsen. Den stannar hos mig. Jag blir inte av med den. En flicka med blåmärke. En far som vill väl, men gör fel. En mor som gör fel. Vad ger detta mig, förutom att filmen, i någon mening, ger mig sorg? Blir jag en bättre människa? Förstår jag andra människors situationer bättre nu, när jag tagit del av detta lidande?
Jag vet inte. Men jag tror att den här filmen är bra på grund av den väcker en känsla av empati. Jag ser mig själv i framförallt pappan. Men också lite i dottern, och kanske även i mamman. Jag identifierar mig, jag är berörd. Jag kan inte värja mig. Kanske är filmen också bra för att den kanske kan förbereda mig på en reell situation av hopplöshet och våld. Den kanske kan avskräcka. Den är nog med andra ord lärorik.
Men samtidigt kan jag inte rå för att tycka att det är något patetiskt med alltihop. Jo, det är sant.
Det är så premierat att vara ledsen i Kulturen. Man ska lida. Det är bra. Man mår som bäst när man mår dåligt, som det brukar heta. Det är så eftertänksamt. Det är fint. Helgat. Och man lär sig något. Man måste alltid lära sig något, om människan och livet. Vi går tysta hem. Vi har sett något. Sen talar vi med varandra om det. Förstående. Stilla. Lågmält. Vi nickar försiktigt. Släpper inte taget.
Jag menar, är man 30 plus, är vid sina sinnens fulla bruk, lever ett tillsynes normalt liv – så har man varit utsatt för både det ena och det andra. Så är det bara. Människor dör. Eller man förlorar dem på annat sätt. Man blir nedslagen. Man kräks. Någon är arg. Någon skrattar. Man gör bort sig. Man är elak. Dum. Säger ifrån. Säger inte ifrån. Säger fel. Gör fel.
O c h s å v i d a r e …
Alltså, filmer av det här slaget, ger framförallt en intensiv känsla, ett koncentrat, av sorg. Jag tycker, utan förbehåll, att nämnd film ger mig något, även om jag redan har denna egenskap. Jag är förstående. Jag lyssnar. Jag lär. Likväl ger mig filmen mig empati.
Det är alltså inte känslan eller ens metoden som används för att alstra denna känsla jag vänder mig emot. Utan det kulturella systemets bonusutdelning av att se denna filmtyp, skulle man kunna säga, som det högsta, som jag vänder mig emot.
Sen händer det igen. Jag läser The Spectacular Spider-Man, nr 14, skriven av Paul Jenkins och tecknad av Paolo Rivera. Jag åker dit igen, på känsligheten. Det ömma.
Paolo Rivera, Spectacular Spider-Man, # 14, s. 4.
En son föds med cp-skada. Hans mor dör samtidigt i barnsäng. Sonen kan inte riktigt prata, och han kontrollerar inte sina rörelser. Samtidigt är han berättelsens röst. Hans far och syster tar hand om honom så gott det går.
Joey Beal, som han heter, brukar sitta på taket till det hyreshus familjen bor i, i en rullstol. I bild efter bild får vi se hur Beal sitter stilla och krampar, han har halvöppen mun och utstöter gutturala läten.
”My mom died in childbirth. Didn’t get enough oxygen to my brain at a critical time. I was born with cerebral palsy […] My dad probably hated the sight of me. He made himself get over it, though. I think he forgave me.”
Där uppe på taket ser Joey Spider-Man när han svingar sig fram genom New York: ”I can see him now…carrying this weird atmosphere with him, like electricity.”
Efter en rad incidenter som Joey tvingas vara en del i, kommer Spider-Man tillbaka. Han pratar med Joey och demaskerar sig inför honom för att sedan ge sig av mot nya äventyr, kan man tänka. Joey: ”And I realize that atmosphere he carries with him isn’t electricity. It’s sadness worse than mine. And I realize I feel sorry for him.”
Jag åker dit direkt. Läser och förstår. Det är så det blir.
Joey Beal, som han heter, brukar sitta på taket till det hyreshus familjen bor i, i en rullstol. I bild efter bild får vi se hur Beal sitter stilla och krampar, han har halvöppen mun och utstöter gutturala läten.
”My mom died in childbirth. Didn’t get enough oxygen to my brain at a critical time. I was born with cerebral palsy […] My dad probably hated the sight of me. He made himself get over it, though. I think he forgave me.”
Där uppe på taket ser Joey Spider-Man när han svingar sig fram genom New York: ”I can see him now…carrying this weird atmosphere with him, like electricity.”
Efter en rad incidenter som Joey tvingas vara en del i, kommer Spider-Man tillbaka. Han pratar med Joey och demaskerar sig inför honom för att sedan ge sig av mot nya äventyr, kan man tänka. Joey: ”And I realize that atmosphere he carries with him isn’t electricity. It’s sadness worse than mine. And I realize I feel sorry for him.”
Jag åker dit direkt. Läser och förstår. Det är så det blir.
Paolo Rivera, The Spectacular Spider-Man, # 14, s. 20.
tisdag, oktober 27, 2009
Wallenstein bör skriva i en vanlig svensk tidning
Kontinental filosofi. Vad är det? Varför envisas det alltid till förbannelse att slänga in så mycket filosofi i denna geografiskt begränsande beteckning? Det är obegripligt. Och dumt.
Eller har Husserl, Deleuze, Heidegger, Horkheimer, Agamben, Foucault så mycket gemensamt att de med rätta klumpas samman i ett begrepp?
Mycket frågetecken nu. Men säkert ett och annat utropstecken, även om det inte finns där explicit.
Nåväl. Detta var bara en passus. En tanke som varken är originell är särskilt ny.
Jag vill egentligen bara kort uppmärksamma att artikel två i Aftonbladet Kulturs serie om postmodernismen är publicerad. Den här gången är det Anders Johansson som skriver om postmodernism och etik. Det går väl sådär, tycker jag.
Wallensteins artikel om är Lyotard bra - bra språk, distinkt tilltal, utblick, historisk återkoppling och analys.
Jag läste någonstans, eller sa han det på något symposium(?); Wallenstein tycker inte att han gör ett bra dagskritiskt arbete. Han har fel. Han gör ett utomordentligt bra jobb. Jag kan bara önska att någon av våra tidningar frågar Wallenstein om han vill skriva dessa teoretiskt begripliga – ja folkbildande artiklar mer frekvent. Han behövs!
Seså, fråga!
Eller har Husserl, Deleuze, Heidegger, Horkheimer, Agamben, Foucault så mycket gemensamt att de med rätta klumpas samman i ett begrepp?
Mycket frågetecken nu. Men säkert ett och annat utropstecken, även om det inte finns där explicit.
Nåväl. Detta var bara en passus. En tanke som varken är originell är särskilt ny.
Jag vill egentligen bara kort uppmärksamma att artikel två i Aftonbladet Kulturs serie om postmodernismen är publicerad. Den här gången är det Anders Johansson som skriver om postmodernism och etik. Det går väl sådär, tycker jag.
Wallensteins artikel om är Lyotard bra - bra språk, distinkt tilltal, utblick, historisk återkoppling och analys.
Jag läste någonstans, eller sa han det på något symposium(?); Wallenstein tycker inte att han gör ett bra dagskritiskt arbete. Han har fel. Han gör ett utomordentligt bra jobb. Jag kan bara önska att någon av våra tidningar frågar Wallenstein om han vill skriva dessa teoretiskt begripliga – ja folkbildande artiklar mer frekvent. Han behövs!
Seså, fråga!
söndag, oktober 25, 2009
Lindsay Sanner är framtiden
Metaperspektiv, krossad syntax och bild av bild i all ära. En bra berättelse är en bra berättelse. En bra film, en bra film.
I går Uppsala Kortfilmsfestvial. På programmet: Publikens favoriter, fem filmer framröstade under veckan.
En av filmerna berörde mig – och som vanligt på grund av att det inte hände något särskilt.
Twende är en norsk, drygt 23 minuter lång kortfilm, regisserad av Lindsay Sanner.
Ett ungt par träffar ett äldre par via en äldre man.
Kvinnorna knyter an. Slut.
Det som slår an är att inget händer. Eller kanske att det inte finns en uttalad lärdom. Ingen läxa att lära. Inget kritiskt teoretiskt perspektiv. Tack och lov.
Kanske låter det som om jag vill invertera en kritisk analys. Göra tvärtom. Se fördelar i det banala, i en kulturell värld där det komplexa premieras på alla nivåer.
Men det är inte alls så.
Det finns inget så svårt som att inte göra någonting, att inte spänna sig, att inte hålla huvudet lite för snett lite för länge. Eller att inte lyfta ögonbrynet ännu en gång. Eller att inte dröja med kameran tre sekunder för länge.
Att Lindsay Sanner och skådespelarna inte hemfaller åt sådana manierismer, gör Twende till en mycket bra film. Och det förvånar mig mycket att inte all film bär på samma egenskaper som det här lilla mästerverket.
Se ett klipp www.lindsaysanner.com
I går Uppsala Kortfilmsfestvial. På programmet: Publikens favoriter, fem filmer framröstade under veckan.
En av filmerna berörde mig – och som vanligt på grund av att det inte hände något särskilt.
Twende är en norsk, drygt 23 minuter lång kortfilm, regisserad av Lindsay Sanner.
Ett ungt par träffar ett äldre par via en äldre man.
Kvinnorna knyter an. Slut.
Det som slår an är att inget händer. Eller kanske att det inte finns en uttalad lärdom. Ingen läxa att lära. Inget kritiskt teoretiskt perspektiv. Tack och lov.
Kanske låter det som om jag vill invertera en kritisk analys. Göra tvärtom. Se fördelar i det banala, i en kulturell värld där det komplexa premieras på alla nivåer.
Men det är inte alls så.
Det finns inget så svårt som att inte göra någonting, att inte spänna sig, att inte hålla huvudet lite för snett lite för länge. Eller att inte lyfta ögonbrynet ännu en gång. Eller att inte dröja med kameran tre sekunder för länge.
Att Lindsay Sanner och skådespelarna inte hemfaller åt sådana manierismer, gör Twende till en mycket bra film. Och det förvånar mig mycket att inte all film bär på samma egenskaper som det här lilla mästerverket.
Se ett klipp www.lindsaysanner.com
fredag, oktober 23, 2009
Olle Lidbom spårar en konspiration
Lars O Ericsson. Återigen. Finns det ett samförstånd om att frysa ut denne filosofi och konstkritiker?, undrar Olle Lidbom på Vassa eggen.
Anledningen till denna fundering? David Castenfors och Klas Ekman kontaktade många i konstbranschen för att få en kommentar om Ericsson i anslutning till den intervjutext som finns att läsa i tidskriften Art Lovers. En person ställde upp: Natalia Kazmierska.
Olle Lidbom:
"Jag är väldigt fascinerad. Att en så erkänd (flera decennier på DN, undervisar i filosofi vid Stockholms Universitet) konstkritiker som Lars O Ericsson kan försvinna från kritikerhimlen och dessutom frysas ut. Att det finns ett så starkt samförstånd. Eller är det inte konstvärlden som är konspiratorisk, utan endast jag?"
För det första. Bra av Kazmierska. Jag hade definitivt ställt upp och kommenterat, och jag vet flera andra, konstnärer och kritiker som jag tror och hoppas skulle kommenterat.
När jag intervjuade Lars O Ericsson i Konstperspektiv "Tanke och temperament", nr 2, 2007, hade jag en idé om att samtida kritiker skulle kommentera Ericsson. Jag frågade en kritiker, men fick väl aldrig något riktigt svar, om jag kommer ihåg rätt, sen släppte jag den idén. Men mer av den anledningen att texten fungerade ändå, tyckte jag, än att jag kände att idén om kommentar inte kunde genomföras på grund av illvilja eller ointresse. Liknande saker har hänt med andra texter, man har olika infall, man börjar med något, man byter spår, bryter av, och så vidare.
Det finns ingen konspiration mot Ericsson. Däremot var det många som pustade ut när Ericsson slutade på Dagens Nyheter. Det vet - och beklagar jag.
Så här skulle min kommentar om Lars O Ericsson ha sett ut:
"Lars O Ericsson har som introduktör av samtida konstteori och postmodern konst betytt allt för svensk dagspress under åren 1987 - 2004, då han var verksam konstkritiker i Dagens Nyheter. Det tomrum denne kritiker lämnade efter sig har ingen kunnat fylla, vilket är mycket tråkigt, men detta säger mer om dagspressen i dag, där teori och resonemang fattas, än något annat. Det är skönt att se att Ericsson nu skriver för Svenska Dagbladet. Förhoppningsvis får han där möjlighet att prata till punkt. Still going strong, Lars O."
Rikard Ekholm, doktorand i estetik och frilansande journalist och kritiker.
Transparens: Jag har haft Lars O Ericsson som lärare då jag läste Filosofisk estetik vid Stockholms universitet. Tack vare det fick jag möjlighet att diskutera konst och konstteori med Ericsson, men även med Stig Sjölund, Dorinel Marc samt Elin Wikström.
Tänk en kurs i filosofi som ger studenten möjlighet att faktiskt lyssna till verksamma - levande - konstnärer!
Anledningen till denna fundering? David Castenfors och Klas Ekman kontaktade många i konstbranschen för att få en kommentar om Ericsson i anslutning till den intervjutext som finns att läsa i tidskriften Art Lovers. En person ställde upp: Natalia Kazmierska.
Olle Lidbom:
"Jag är väldigt fascinerad. Att en så erkänd (flera decennier på DN, undervisar i filosofi vid Stockholms Universitet) konstkritiker som Lars O Ericsson kan försvinna från kritikerhimlen och dessutom frysas ut. Att det finns ett så starkt samförstånd. Eller är det inte konstvärlden som är konspiratorisk, utan endast jag?"
För det första. Bra av Kazmierska. Jag hade definitivt ställt upp och kommenterat, och jag vet flera andra, konstnärer och kritiker som jag tror och hoppas skulle kommenterat.
När jag intervjuade Lars O Ericsson i Konstperspektiv "Tanke och temperament", nr 2, 2007, hade jag en idé om att samtida kritiker skulle kommentera Ericsson. Jag frågade en kritiker, men fick väl aldrig något riktigt svar, om jag kommer ihåg rätt, sen släppte jag den idén. Men mer av den anledningen att texten fungerade ändå, tyckte jag, än att jag kände att idén om kommentar inte kunde genomföras på grund av illvilja eller ointresse. Liknande saker har hänt med andra texter, man har olika infall, man börjar med något, man byter spår, bryter av, och så vidare.
Det finns ingen konspiration mot Ericsson. Däremot var det många som pustade ut när Ericsson slutade på Dagens Nyheter. Det vet - och beklagar jag.
Så här skulle min kommentar om Lars O Ericsson ha sett ut:
"Lars O Ericsson har som introduktör av samtida konstteori och postmodern konst betytt allt för svensk dagspress under åren 1987 - 2004, då han var verksam konstkritiker i Dagens Nyheter. Det tomrum denne kritiker lämnade efter sig har ingen kunnat fylla, vilket är mycket tråkigt, men detta säger mer om dagspressen i dag, där teori och resonemang fattas, än något annat. Det är skönt att se att Ericsson nu skriver för Svenska Dagbladet. Förhoppningsvis får han där möjlighet att prata till punkt. Still going strong, Lars O."
Rikard Ekholm, doktorand i estetik och frilansande journalist och kritiker.
Transparens: Jag har haft Lars O Ericsson som lärare då jag läste Filosofisk estetik vid Stockholms universitet. Tack vare det fick jag möjlighet att diskutera konst och konstteori med Ericsson, men även med Stig Sjölund, Dorinel Marc samt Elin Wikström.
Tänk en kurs i filosofi som ger studenten möjlighet att faktiskt lyssna till verksamma - levande - konstnärer!
torsdag, oktober 22, 2009
Heberlein ändrar sig om Odell
Äntligen börjar det bli lite ordning på den mediala bevakningen av Anna Odell och hennes konst. Att det skulle ta sådan tid ser jag som ett tecken på ett alltför stressigt samtida medieklimat. Varför ingen har satt sig ned med Odell, riktigt lyssnat och riktigt frågat har varit ett stort frågetecken. Varför inte bara göra jobbet? Det finns saker att hämta. Ser man inte det är man blind som reporter.
Nu har Ann Heberlin träffat Anna Odell, och reviderar sin tidigare kategoriskt negativa attityd till Odells handling. Läs, bra text.
"Men jag har aldrig varit utåtagerande. Att jag skulle ha slagits och spottat var bara lögner som spreds via St Göran, säger hon. Varför trodde du på David Eberhard och inte på mig?", frågar Odell Heberlein.
"Jag har inget bra svar på det. Kanske för att det vore alltför outhärdligt att tro att en läkare faktiskt far med osanning. Under rättegången visade det sig att det var precis så det förhöll sig", svarar Heberlein.
Mycket finns det än att hämta inte bara i Odells egna uttalanden, utan även i hanteringen på S:t Göran. Var håller DN Kulturs och SvD Kulturs nyhetstörstande kulturreportrar vägen? Asch, de vill bara göra innerlig feature, inte granska.
Nu har Ann Heberlin träffat Anna Odell, och reviderar sin tidigare kategoriskt negativa attityd till Odells handling. Läs, bra text.
"Men jag har aldrig varit utåtagerande. Att jag skulle ha slagits och spottat var bara lögner som spreds via St Göran, säger hon. Varför trodde du på David Eberhard och inte på mig?", frågar Odell Heberlein.
"Jag har inget bra svar på det. Kanske för att det vore alltför outhärdligt att tro att en läkare faktiskt far med osanning. Under rättegången visade det sig att det var precis så det förhöll sig", svarar Heberlein.
Mycket finns det än att hämta inte bara i Odells egna uttalanden, utan även i hanteringen på S:t Göran. Var håller DN Kulturs och SvD Kulturs nyhetstörstande kulturreportrar vägen? Asch, de vill bara göra innerlig feature, inte granska.
onsdag, oktober 21, 2009
Vilks, Brodow Inzaina och Petersson
Det går inte att komma ifrån. Lars Vilks är rolig. Och han tänker som en kvällstidningsreporter. Ta den här rubriken: ”Anna Brodow Inzaina hör röster” och en bit in i texten förklarar han att Aftonbladets kritiker Frans Josef Petersson vägrar att svara på Brodows kritik. Vägrar. Visst. Han vägrar.
Händelseförloppet. Lars Vilks uppmärksammar Frans Josef Petersson medan Anna Brodow Inzaina (konstkritiker på SvD, som har blivit med blogg) har skrivit tre bloggposter om Peterssons kritik. Först skriver hon om FJPs recension av Livsformer på Bonniers konsthall, sedan en uppgiven text om att Petersson inte svarar, och nu senast lite beröm.
Några utdrag från Brodow Inzainas blogg:
”Ja men, Frans Josef, du kan ju inte stirra dig så blind på helheten att du inte ser någonting av enskildheterna. Nu har du faktiskt inte sagt någonting om vare sig de utställda verken eller temat för utställningen, bara snurrat in dig i ett resonemang med slutklämmen att kuratorns och konstnärernas konkreta utsagor så sällan beaktas utan försvinner i den samtidskonstmässiga jakten på tidens flyktiga väsen.” (Om FJPs recension av Livsformer)
Ett annat citat:
”Det är genom skrivandet en kritiker, liksom en forskare, formulerar sina tankar. Och att skriva är ett hantverk. Skrivandet och tänkandet hänger ihop. Där har Frans Josef en del kvar att lära. Men jag tror säkert att han kan komma till rätta med sina svårigheter att fullfölja en tankegång utan att tappa tråden och därmed formulera någonting intressant. Det krävs bara träning och uppmärksamhet på om man når fram till en läsare.” (En slags uppmuntran, eller hur man nu ska se det, av Brodow till FJP)
Ytterligare ett citat:
”I en mycket sammansatt text med många tanketrådar (men den här gången var det inte tankekollaps!) menar han att bildens makt inte är så stor som ofta påstås.” (Om FJPs senaste recension av Richard Sollman på Gävle konstcentrum)
Det här är förstås mycket intressant. Brodow Inzaina har skrivit konstkritik i SvD sedan 1999 och nu hittar hon något hon inte gillar, men det är inte ett konstverk eller en utställning, utan en text av en kollega. Det är ovanligt att kritiker på det här sättet ger sig på en annan kritiker. Särskilt då kritiken kommer från en etablerad kritiker och riktar sig mot en kritiker med mycket mindre erfarenhet. Jag kan inte annat än undra vad som ligger bakom detta. Varför ge sig på en kollega så här? Betänk också att kritisera Petersson är att kritisera ett redaktionellt arbete – Aftonbladet Kulturs konstbevakning. FJP är accepterad och säkert uppmuntrad att skriva som han gör, och nu kommer Brodow, en representant för en helt annan tidning, med en helt annan kultursyn och drämmer till. Jag kan inte komma på något annat ord än, ja, intressant. Det ska bli spännande att se om Brodow Inzainas visade bloggengagemang spiller över i den dagskritiska verksamheten framöver.
Händelseförloppet. Lars Vilks uppmärksammar Frans Josef Petersson medan Anna Brodow Inzaina (konstkritiker på SvD, som har blivit med blogg) har skrivit tre bloggposter om Peterssons kritik. Först skriver hon om FJPs recension av Livsformer på Bonniers konsthall, sedan en uppgiven text om att Petersson inte svarar, och nu senast lite beröm.
Några utdrag från Brodow Inzainas blogg:
”Ja men, Frans Josef, du kan ju inte stirra dig så blind på helheten att du inte ser någonting av enskildheterna. Nu har du faktiskt inte sagt någonting om vare sig de utställda verken eller temat för utställningen, bara snurrat in dig i ett resonemang med slutklämmen att kuratorns och konstnärernas konkreta utsagor så sällan beaktas utan försvinner i den samtidskonstmässiga jakten på tidens flyktiga väsen.” (Om FJPs recension av Livsformer)
Ett annat citat:
”Det är genom skrivandet en kritiker, liksom en forskare, formulerar sina tankar. Och att skriva är ett hantverk. Skrivandet och tänkandet hänger ihop. Där har Frans Josef en del kvar att lära. Men jag tror säkert att han kan komma till rätta med sina svårigheter att fullfölja en tankegång utan att tappa tråden och därmed formulera någonting intressant. Det krävs bara träning och uppmärksamhet på om man når fram till en läsare.” (En slags uppmuntran, eller hur man nu ska se det, av Brodow till FJP)
Ytterligare ett citat:
”I en mycket sammansatt text med många tanketrådar (men den här gången var det inte tankekollaps!) menar han att bildens makt inte är så stor som ofta påstås.” (Om FJPs senaste recension av Richard Sollman på Gävle konstcentrum)
Det här är förstås mycket intressant. Brodow Inzaina har skrivit konstkritik i SvD sedan 1999 och nu hittar hon något hon inte gillar, men det är inte ett konstverk eller en utställning, utan en text av en kollega. Det är ovanligt att kritiker på det här sättet ger sig på en annan kritiker. Särskilt då kritiken kommer från en etablerad kritiker och riktar sig mot en kritiker med mycket mindre erfarenhet. Jag kan inte annat än undra vad som ligger bakom detta. Varför ge sig på en kollega så här? Betänk också att kritisera Petersson är att kritisera ett redaktionellt arbete – Aftonbladet Kulturs konstbevakning. FJP är accepterad och säkert uppmuntrad att skriva som han gör, och nu kommer Brodow, en representant för en helt annan tidning, med en helt annan kultursyn och drämmer till. Jag kan inte komma på något annat ord än, ja, intressant. Det ska bli spännande att se om Brodow Inzainas visade bloggengagemang spiller över i den dagskritiska verksamheten framöver.
tisdag, oktober 20, 2009
Att bli länkad till
Längst ned på den här sidan finns en liten banner för en så kallad tracker. Ibland kollar jag denna för att som i går se att någon har länkat till sidan, det är alltid - nåja - oftast, väldigt roligt. I går länkade Sveriges sannolikt mest begåvade mediebevakande blogg, Vassa eggen, till SARTS, och vips 87 läsare - nåja - "förbipasserande" på en dag.
Det fanns en tid när den här bloggens läsare var ganska många - då det begav sig, "back in the day" och så vidare. Numera har jag inte så bra koll på denna tracker, men kan se att det brukar landa mellan 20 och 30 personer på bloggen dagligen. Jag är inte någon bloggexpert, men är fullt medveten om att SARTS är en mycket liten blogg i denna bemärkelse. Det finns stora svenska bloggar som har flera tusentals besökare varje dag, som verkligen når ut. Säkert är Vassa Eggen, som drivs av Olle Lidbom, en av dessa.
Det fanns en tid när den här bloggens läsare var ganska många - då det begav sig, "back in the day" och så vidare. Numera har jag inte så bra koll på denna tracker, men kan se att det brukar landa mellan 20 och 30 personer på bloggen dagligen. Jag är inte någon bloggexpert, men är fullt medveten om att SARTS är en mycket liten blogg i denna bemärkelse. Det finns stora svenska bloggar som har flera tusentals besökare varje dag, som verkligen når ut. Säkert är Vassa Eggen, som drivs av Olle Lidbom, en av dessa.
söndag, oktober 18, 2009
Alldeles utmärkt Aftonbladet: PM
"I dag inleder Aftonbladet en serie om begreppet som förändrade kulturvärlden för alltid."
Begreppet är postmodernismen, den första artikeln, "Tillbaka till framtiden", av Sven-Olov Wallenstein.
Aftonbladet Kultur är världens - ja jag skrev världens - konstigaste kultursida. Å ena sidan extremvänsterartiklar utan tillsynes redovisad saklig grund och å andra sidan ofta riktigt roliga och engagerande konstartiklar. Och nu Wallenstein om postmodernismen - dessutom som startskott för en serie artiklar om detta fenomen.
Alldeles utmärkt, Aftonbladet, utmärkt.
Begreppet är postmodernismen, den första artikeln, "Tillbaka till framtiden", av Sven-Olov Wallenstein.
Aftonbladet Kultur är världens - ja jag skrev världens - konstigaste kultursida. Å ena sidan extremvänsterartiklar utan tillsynes redovisad saklig grund och å andra sidan ofta riktigt roliga och engagerande konstartiklar. Och nu Wallenstein om postmodernismen - dessutom som startskott för en serie artiklar om detta fenomen.
Alldeles utmärkt, Aftonbladet, utmärkt.
onsdag, oktober 14, 2009
Rikard intervjuar Rikard om Anna
Rikard 1: Du intervjuar Anna Odell på Konsten.net, varför då?
Rikard 2: Anna Odell är Sveriges mest engagerande konstnär. Precis när den sista stenen hade kastats på en uttorkad och död relationell konst och den lika tomt gestikulerande samtida samhällskritiska konsten hade slutat rycka – så kommer Anna och gör ett konstverk som gör precis vad alla samhällskritiska och relationella konstnärer i alla dagar har velat göra – nå ut, initiera diskussion, spela roll och kanske till och med förändra något. Det råder ingen tvekan om att Anna O är alldeles utmärkt.
Rikard 1: Hoppsan. Här tar man i. Vad baserar du ditt resonemang på, kan du verkligen mena detta – Sveriges viktigaste konstnär i dag!? Hon är ju fortfarande student!
Rikard 2: Helt klart är det så. Se bara på reaktionerna, hon engagerar ledarskribenter, kritikerna blir nervösa och spretiga och alla – var och en – vill prata Odell. Om man bejakar den grundläggande idén om en samhällskritisk konst som faktiskt vill vara en del av samhällsdiskussion, så har vi det bästa exemplet i mannaminne rakt här framför oss nu. Den samhällskritiska konsten kan annars delas upp i två: (1) Den tomma gesten, man menar inte riktigt vad man säger. (2) Man säger något tillsynes viktigt, men man når inte ut. Odells verk bryter igenom detta dödläge och helt plötsligt ställs inte bara konstvärlden, utan samhället inför ett konstverk som faktiskt engagerar.
Rikard 1: Tror du att den samhällskritiska konsten och den relationella konsten i och med detta kan väckas till liv igen i större skala?
Rikard 2: Det är tveksamt. Jag tror att man ska se det som att dessa metoder, om man kallar dem så, kan vara aktuella, men metoderna, ger inte ett bra resultat i sig. Hemligheten är förstås att Odell hade en bra grej och hon levererade. Det räcker inte bara med att iscensätta ett mellanmänskligt verk på gatan, ramla till lite och se vad som händer och därefter dra några slutsatser. Den samhällskritiska konsten lider av samma problem som all annan konst, det finns bra och det finns dålig.
Rikard 1: Du verkar engagerad.
Rikard 2: Javisst.
Rikard 1: Vad tycker du om Anna Odell?
Rikard 2: Det var mycket intressant att under ett par timmar sitta och prata med henne. Hon gav ett professionellt, rationellt och noggrant intryck. Hon har framtiden för sig.
Rikard 1: Men hur följa upp ett verk som detta?
Rikard 2: Bra fråga. I National Hockey League talar man om "sophomore slump", det vill säga, bland de spelare som under sin första säsong har utmärkt sig särskilt mycket, är det inte ovanligt att säsongen därefter bli halvtam, kanske på grund av stora förväntningar, inte minst på sig själva. Men det ser inte riktigt likadant ut i konsten, men onekligen har Odell ögonen på sig nu, mer än kanske någon annan konstnär i Sverige just nu. Jag ser mycket fram emot att följa hennes fortsatta arbete.
Rikard 1: Något annat?
Rikard 2: Jag har bjudit in Anna Odell till Uppsala Universitet, 9 december. Hon kommer att visa sitt verk och även samtala med mig samt svara på frågor från studenterna. Plats Geijersalen, Engelska Parken, kl 16. Det är en öppen föreläsning och alla är välkomna. En möjlighet för studenter och andra att faktiskt ta del av verket och höra Anna prata om det.
Rikard 1: Där ser man.
Rikard 2: Ja, det gör man.
Rikard 1: Nästa intervju?
Rikard 2: Vet inte. Förslag?
Rikard 1: Ska fundera.
Rikard 2: Anna Odell är Sveriges mest engagerande konstnär. Precis när den sista stenen hade kastats på en uttorkad och död relationell konst och den lika tomt gestikulerande samtida samhällskritiska konsten hade slutat rycka – så kommer Anna och gör ett konstverk som gör precis vad alla samhällskritiska och relationella konstnärer i alla dagar har velat göra – nå ut, initiera diskussion, spela roll och kanske till och med förändra något. Det råder ingen tvekan om att Anna O är alldeles utmärkt.
Rikard 1: Hoppsan. Här tar man i. Vad baserar du ditt resonemang på, kan du verkligen mena detta – Sveriges viktigaste konstnär i dag!? Hon är ju fortfarande student!
Rikard 2: Helt klart är det så. Se bara på reaktionerna, hon engagerar ledarskribenter, kritikerna blir nervösa och spretiga och alla – var och en – vill prata Odell. Om man bejakar den grundläggande idén om en samhällskritisk konst som faktiskt vill vara en del av samhällsdiskussion, så har vi det bästa exemplet i mannaminne rakt här framför oss nu. Den samhällskritiska konsten kan annars delas upp i två: (1) Den tomma gesten, man menar inte riktigt vad man säger. (2) Man säger något tillsynes viktigt, men man når inte ut. Odells verk bryter igenom detta dödläge och helt plötsligt ställs inte bara konstvärlden, utan samhället inför ett konstverk som faktiskt engagerar.
Rikard 1: Tror du att den samhällskritiska konsten och den relationella konsten i och med detta kan väckas till liv igen i större skala?
Rikard 2: Det är tveksamt. Jag tror att man ska se det som att dessa metoder, om man kallar dem så, kan vara aktuella, men metoderna, ger inte ett bra resultat i sig. Hemligheten är förstås att Odell hade en bra grej och hon levererade. Det räcker inte bara med att iscensätta ett mellanmänskligt verk på gatan, ramla till lite och se vad som händer och därefter dra några slutsatser. Den samhällskritiska konsten lider av samma problem som all annan konst, det finns bra och det finns dålig.
Rikard 1: Du verkar engagerad.
Rikard 2: Javisst.
Rikard 1: Vad tycker du om Anna Odell?
Rikard 2: Det var mycket intressant att under ett par timmar sitta och prata med henne. Hon gav ett professionellt, rationellt och noggrant intryck. Hon har framtiden för sig.
Rikard 1: Men hur följa upp ett verk som detta?
Rikard 2: Bra fråga. I National Hockey League talar man om "sophomore slump", det vill säga, bland de spelare som under sin första säsong har utmärkt sig särskilt mycket, är det inte ovanligt att säsongen därefter bli halvtam, kanske på grund av stora förväntningar, inte minst på sig själva. Men det ser inte riktigt likadant ut i konsten, men onekligen har Odell ögonen på sig nu, mer än kanske någon annan konstnär i Sverige just nu. Jag ser mycket fram emot att följa hennes fortsatta arbete.
Rikard 1: Något annat?
Rikard 2: Jag har bjudit in Anna Odell till Uppsala Universitet, 9 december. Hon kommer att visa sitt verk och även samtala med mig samt svara på frågor från studenterna. Plats Geijersalen, Engelska Parken, kl 16. Det är en öppen föreläsning och alla är välkomna. En möjlighet för studenter och andra att faktiskt ta del av verket och höra Anna prata om det.
Rikard 1: Där ser man.
Rikard 2: Ja, det gör man.
Rikard 1: Nästa intervju?
Rikard 2: Vet inte. Förslag?
Rikard 1: Ska fundera.
tisdag, oktober 13, 2009
Scopium: ny tidskrift om foto
Sudden Death - Bilder av ishockey. Så heter det nya, första numret av Scopium. En helt ny tidskrift om fotografi. I dag fick jag tidskriften i posten. Det är Valdemar Lindekrantz som gör tidningen. Och han gör det bra.
Jag bidrar med en artikel, "Konst borde vara mer som hockey".
Jag citerar mig själv (självupptagen som jag är):
"Det var den 27 februari, 1994, som Peter Forsberg, Sveriges mest berömda kopiator, gav Sverige övertaget mot Kanada i OS-finalen i ishockey i Lillehammer."
Och:
I vilken annan värld har kopian en så positiv innebörd? När TV-kommentatorn ropar 'Han gör ett Kenta Nilsson-mål' säger han: [Forsberg kopierar] vilket i hockeyvärlden betyder [Han är bäst, vilken kille!]. Förlagan är förstås Kenta Nilssons mål på USA i VM, 1989. Samma fint. Samma resultat. Fast då var det ett avgörande mål. När en konstkritiker säger om Lars Vilks: 'Han gör en Carl Michael von Hausswolff!', menar denne [Han kopierar] vilket betyder [Vi har sett det förut].
Läs mer i Scopium, ute nu, men endast i 100 exemplar.
Läs även artiklar av Valdemar Lindekrantz, Annika Larsson, William Olebring, Max Ryynänen samt Brett Kashmere.
Jag bidrar med en artikel, "Konst borde vara mer som hockey".
Jag citerar mig själv (självupptagen som jag är):
"Det var den 27 februari, 1994, som Peter Forsberg, Sveriges mest berömda kopiator, gav Sverige övertaget mot Kanada i OS-finalen i ishockey i Lillehammer."
Och:
I vilken annan värld har kopian en så positiv innebörd? När TV-kommentatorn ropar 'Han gör ett Kenta Nilsson-mål' säger han: [Forsberg kopierar] vilket i hockeyvärlden betyder [Han är bäst, vilken kille!]. Förlagan är förstås Kenta Nilssons mål på USA i VM, 1989. Samma fint. Samma resultat. Fast då var det ett avgörande mål. När en konstkritiker säger om Lars Vilks: 'Han gör en Carl Michael von Hausswolff!', menar denne [Han kopierar] vilket betyder [Vi har sett det förut].
Läs mer i Scopium, ute nu, men endast i 100 exemplar.
Läs även artiklar av Valdemar Lindekrantz, Annika Larsson, William Olebring, Max Ryynänen samt Brett Kashmere.
måndag, oktober 12, 2009
Frans Josef skjuter skarpt
Som jag tidigare har skrivit: Aftonbladet Kultur har den bästa konstbevakningen just nu. Lars Vilks påpekar också detta i en bloggpost.
Kort och gott vill jag rekommendera Frans Josef Peterssons två senaste recensioner:
"Temat skymmer sikten" (7 oktober).
"Dalíhaveri" (4 oktober).
Hos Vilks ger Petersson dessutom svar på tal, det är bra, tycker jag.
Petersson tycker något. Och han argumenterar. Tack. Det är sällan man ser dessa två självklarheter.
Kort och gott vill jag rekommendera Frans Josef Peterssons två senaste recensioner:
"Temat skymmer sikten" (7 oktober).
"Dalíhaveri" (4 oktober).
Hos Vilks ger Petersson dessutom svar på tal, det är bra, tycker jag.
Petersson tycker något. Och han argumenterar. Tack. Det är sällan man ser dessa två självklarheter.
torsdag, oktober 08, 2009
Obama och konsten
Dags för mitt första inlägg på ett antal år. Det känns rätt bra.
Nåja, till sak. Det blir inget långt utlägg om kritikens vara eller inte vara utan en simpel länk och en liten uppmaning.
Länken: http://www.timesonline.co.uk/tol/news/world/us_and_americas/article6864380.ece
Uppmaningen: Läs artikeln om Obamas konstval till vita huset. Strunta i hur artikeln är skriven eller vad författaren säger. Reflektera över hur hans konstval kommer att uppfattas av gemene man i USA och i omvärlden. Vi som intresserar oss för konst kommer att tycka på ett sätt och genomsnittsmänniskan på ett annat. Tror ni att Obama har valt konsten för sin egen skull? Eller är det ett budskap till omvärlden? Till vem, och varför? Han måste vara medveten om att allt han gör granskas, rapporteras, idisslas och stötas upp igen. För mig finns det inget tvivel om att han gör ett ställningstagande med sitt val. USA:s president kanske inte bara är världens mäktigaste man utan också världens mest inflytelserika curator?
Ojdå, märker att den lilla uppmaningen har börjat växa och förvandlas till något annat. Det är bäst jag slutar.
Kul att vara tillbaka. Vi ses nog snart igen.
mvh
Karl
Nåja, till sak. Det blir inget långt utlägg om kritikens vara eller inte vara utan en simpel länk och en liten uppmaning.
Länken: http://www.timesonline.co.uk/tol/news/world/us_and_americas/article6864380.ece
Uppmaningen: Läs artikeln om Obamas konstval till vita huset. Strunta i hur artikeln är skriven eller vad författaren säger. Reflektera över hur hans konstval kommer att uppfattas av gemene man i USA och i omvärlden. Vi som intresserar oss för konst kommer att tycka på ett sätt och genomsnittsmänniskan på ett annat. Tror ni att Obama har valt konsten för sin egen skull? Eller är det ett budskap till omvärlden? Till vem, och varför? Han måste vara medveten om att allt han gör granskas, rapporteras, idisslas och stötas upp igen. För mig finns det inget tvivel om att han gör ett ställningstagande med sitt val. USA:s president kanske inte bara är världens mäktigaste man utan också världens mest inflytelserika curator?
Ojdå, märker att den lilla uppmaningen har börjat växa och förvandlas till något annat. Det är bäst jag slutar.
Kul att vara tillbaka. Vi ses nog snart igen.
mvh
Karl
onsdag, oktober 07, 2009
Bilen mot södern
Möjlighet. Eftersom studiebesöket på Uppsala Nya Tidnings kulturredaktion med kursen Kritik i teori och praktik är framflyttat - från torsdag till måndag - kan jag ta en paus och köra söderut.
Nåväl. Söderut kanske låter som medelhavet eller i alla fall en wienerschnitzel i Österrike. Så är inte fallet. Jag tar bilen till Västervik och ser det som en paus från vardagen. Sista tiden har jag arbetat dag, kväll och helg. Men från och med i morgon släpper jag jobbet några dagar. Välbehövligt vill jag mena.
I Västervik blir det skogsprommenad, squash, afterwork-öl med VT-gänget samt vila och TV-tittande.
Senare i höst blir det Söderut, då en liten weekendresa till Venedig är inbokad. Sent omsider är det med andra ord dags för Venedigbiennalen...mer om det senare.
Nåväl. Söderut kanske låter som medelhavet eller i alla fall en wienerschnitzel i Österrike. Så är inte fallet. Jag tar bilen till Västervik och ser det som en paus från vardagen. Sista tiden har jag arbetat dag, kväll och helg. Men från och med i morgon släpper jag jobbet några dagar. Välbehövligt vill jag mena.
I Västervik blir det skogsprommenad, squash, afterwork-öl med VT-gänget samt vila och TV-tittande.
Senare i höst blir det Söderut, då en liten weekendresa till Venedig är inbokad. Sent omsider är det med andra ord dags för Venedigbiennalen...mer om det senare.
söndag, oktober 04, 2009
Yablonski berättar hur det är
Tunga Artforum har en mer lättsam artikelserie på nätet som heter SCENE & HERD. Lättsamhet i all ära, men artiklarna, kortare betraktelser om livet runt en ny utställning eller en biennal, säger ofta mer än en formell kritisk analys.
Så är åtminstone fallet med texten, ”Hello Dalí”, författad av Linda Yablonski. Jag rekommenderar varmt den här artikeln.
Yablonski besöker Stockholm under öppningsdagarna av nya Dalí-uställningen på Moderna Museet och hon ser vad den utomstående ofta ser. Det löjliga och andefattiga i en värld som präglar så många, som betyder så mycket för så många. Yablonski retar hål på bubblan. Det gör hon rätt i, tycker jag.
Yablonski inleder så här:
“It’s weird how artists from the country that gave us Swedish massage, Volvo, IKEA, the Bergmans (Ingmar and Ingrid), and Skype have never come close to making the same impact. Enthusiasm is everywhere; ideas are harder to come by.”
Hon skriver sedan så här:
“I hate to say it, but ‘Life Forms’, the well-intentioned group show on view, was remarkable only for its insight into the unremarkable experience good intentions can supply. Lunch, however, was superb.”
Life Forms är på svenska förstås Livsformer på Bonniers konsthall.
Lite längre ned skriver Yablonski detta:
“’The most important people are coming tomorrow night,’ the artist assured me. ‘Don’t worry.’”
Ytterligare en bit ned:
“’This is a city without a cultural underground,’ Höller said. ‘It’s so quiet I don’t know why everyone doesn’t live here.’”
Eftersom svenska kritiker inte skriver så här, får man anta att de inte håller med Yablonski. Det är synd eftersom vi alla vill läsa texter av det här slaget. Men kanske behövs det någon utifrån för att våga uttrycka sig så som Yablonski gör. Om så är fallet är situationen inte bara tragisk, den är kritisk. Ni fattar.
Så är åtminstone fallet med texten, ”Hello Dalí”, författad av Linda Yablonski. Jag rekommenderar varmt den här artikeln.
Yablonski besöker Stockholm under öppningsdagarna av nya Dalí-uställningen på Moderna Museet och hon ser vad den utomstående ofta ser. Det löjliga och andefattiga i en värld som präglar så många, som betyder så mycket för så många. Yablonski retar hål på bubblan. Det gör hon rätt i, tycker jag.
Yablonski inleder så här:
“It’s weird how artists from the country that gave us Swedish massage, Volvo, IKEA, the Bergmans (Ingmar and Ingrid), and Skype have never come close to making the same impact. Enthusiasm is everywhere; ideas are harder to come by.”
Hon skriver sedan så här:
“I hate to say it, but ‘Life Forms’, the well-intentioned group show on view, was remarkable only for its insight into the unremarkable experience good intentions can supply. Lunch, however, was superb.”
Life Forms är på svenska förstås Livsformer på Bonniers konsthall.
Lite längre ned skriver Yablonski detta:
“’The most important people are coming tomorrow night,’ the artist assured me. ‘Don’t worry.’”
Ytterligare en bit ned:
“’This is a city without a cultural underground,’ Höller said. ‘It’s so quiet I don’t know why everyone doesn’t live here.’”
Eftersom svenska kritiker inte skriver så här, får man anta att de inte håller med Yablonski. Det är synd eftersom vi alla vill läsa texter av det här slaget. Men kanske behövs det någon utifrån för att våga uttrycka sig så som Yablonski gör. Om så är fallet är situationen inte bara tragisk, den är kritisk. Ni fattar.
torsdag, oktober 01, 2009
Om att arbeta som akademiker
Det är många som undrar hur det är att arbeta som doktorand. Vad gör du? Hur går det? Vad blir du?
Jag skriver en avhandling, på engelska, om artistic appropriation.
Det går bra, tycker jag . Det tar tid. Jag skriver om. Jag skriver nytt. Jag refererar, kritiserar och kör på.
Jag blir filosofie doktor i estetik när jag är klar. Jag har pengar till juli 2011. Så då bör jag ju vara klar.
Men finns det något annat att säga, något om mellanrummen, det som finns mellan det fasta, konkreta?
Nej. Det finns inte så mycket mer att säga. Eller, det gör det ju så klart. Man kan, som jag gör under hösten, undervisa ganska mycket. Eller så kan man undervisa nästan inte alls, eller mycket lite. Jag undervisar på den kurs jag har medskapat, Kritik i teori och praktik. Så det är förstås roligt, även om det tar tid. Men annars undervisar jag sparsamt.
Man kan gå med i olika föreningar, man kan sitta och prata på kaféer, man kan läsa texter som inte direkt är relevanta för avhandlingsarbetet.
Sen kan man diskutera fraktionerna. De filosofiska skolornas olika ståndpunkter, vad som stöts och blöts, vem som har rätt, vad som är sant - och så vidare.
Först och främst handlar doktorandtiden om att bli klar med det man får pengar för: avhandlingen.
Det är därför jag är här.
Det är så mycket annat jag vill, som man kan göra. Jag väntar nu på besked om jag ska skriva en artikel - och jag väntar på att Anna Odell ska läsa igenom intervjutexten. Sen ska jag skicka in den. Allt sådant tar också tid. Det är så det fungerar. Och det är därför jag arbetar mycket, tycker jag själv. Lägger tid på att skriva och att tänka. Jag vet att det låter abstrakt. Men det immateriella och dess externalisering, avhandlingstexten, är allt en doktorand har, tror jag. Inom arbetet, menar jag. Många av oss har en del annat utanför jobbet, hoppas jag.
I går spelade vi lite fotboll några från institutionen. Det är också en sådan sak man kan lägga tid på. Det var roligt.
Eller så kan man skriva sånt här. Blogga.
Nä, nu måste jag tillbaka till avhandlingstexten. Jag har läst igenom mig själv i dag. Jag är mycket självkritisk och rättar med rödpenna.
Nu måste jag redigera text, flytta stycken, stryka och ändra.
Den 1 december lägger jag fram avhandlingstext igen.
Jag skriver en avhandling, på engelska, om artistic appropriation.
Det går bra, tycker jag . Det tar tid. Jag skriver om. Jag skriver nytt. Jag refererar, kritiserar och kör på.
Jag blir filosofie doktor i estetik när jag är klar. Jag har pengar till juli 2011. Så då bör jag ju vara klar.
Men finns det något annat att säga, något om mellanrummen, det som finns mellan det fasta, konkreta?
Nej. Det finns inte så mycket mer att säga. Eller, det gör det ju så klart. Man kan, som jag gör under hösten, undervisa ganska mycket. Eller så kan man undervisa nästan inte alls, eller mycket lite. Jag undervisar på den kurs jag har medskapat, Kritik i teori och praktik. Så det är förstås roligt, även om det tar tid. Men annars undervisar jag sparsamt.
Man kan gå med i olika föreningar, man kan sitta och prata på kaféer, man kan läsa texter som inte direkt är relevanta för avhandlingsarbetet.
Sen kan man diskutera fraktionerna. De filosofiska skolornas olika ståndpunkter, vad som stöts och blöts, vem som har rätt, vad som är sant - och så vidare.
Först och främst handlar doktorandtiden om att bli klar med det man får pengar för: avhandlingen.
Det är därför jag är här.
Det är så mycket annat jag vill, som man kan göra. Jag väntar nu på besked om jag ska skriva en artikel - och jag väntar på att Anna Odell ska läsa igenom intervjutexten. Sen ska jag skicka in den. Allt sådant tar också tid. Det är så det fungerar. Och det är därför jag arbetar mycket, tycker jag själv. Lägger tid på att skriva och att tänka. Jag vet att det låter abstrakt. Men det immateriella och dess externalisering, avhandlingstexten, är allt en doktorand har, tror jag. Inom arbetet, menar jag. Många av oss har en del annat utanför jobbet, hoppas jag.
I går spelade vi lite fotboll några från institutionen. Det är också en sådan sak man kan lägga tid på. Det var roligt.
Eller så kan man skriva sånt här. Blogga.
Nä, nu måste jag tillbaka till avhandlingstexten. Jag har läst igenom mig själv i dag. Jag är mycket självkritisk och rättar med rödpenna.
Nu måste jag redigera text, flytta stycken, stryka och ändra.
Den 1 december lägger jag fram avhandlingstext igen.
tisdag, september 29, 2009
SARTS fyller 5 år!
Karl Nybergs och min, Rikard Ekholms, lilla bebis har fyllt 5 år. Den 21 september 2004 skrev Kalle den allra första blogg-posten.
SARTS har nu blivit en liten gubbe.
Numera handlar det om en mer splittrad vårdnad än vad det gjorde förr.
En gång i tiden delade vi allt, Kalle och jag, skulle man kunna säga. Nu är det framförallt jag som stimulerar lillen. Kalle tittar in ibland. Det gör han. Men något större bidrag i papparollen har han förstås inte i nuläget. Jag är inte besviken. Inte alls. Kalle har betytt mycket för mig och för den här bloggen. Han la mycket stor vikt vid babyn när den förlöstes. Men jag håller ändå tummarna för hans snara återkomst.
Men han har så mycket på jobbet. Han sliter och ordnar. Då kan det bli så att intresset för en gammal blogg sjunker undan.
Jag måste erkänna att SARTS-initiativet kom från Kalle. Det var han som ville få till det. Och jag var på, men till en början ganska oförstående. När vi började var nämligen "blogg" något helt nytt. Ja, för mig i alla fall. Tiden går snabbt.
Vad har vi då hunnit med under dessa fem år. Till en början var det en mycket intern historia. Kalle och jag diskuterade i princip med varandra om vad konst är, hur dess position och funktion i dag ser ut och så vidare. Kalle skrev en mycket bra recension av Elis Eriksson, kommer jag ihåg. Sen började vi intervjua kritiker, konstnärer och gallerister. Ryktet spred sig och vi blev uppmärksammad både här och där. Jag kommer ihåg att en rad bloggar länkade till bloggen. Dagens Industri nämnde oss, likaså Resumé och Göteborgs-Posten. Vi blev intervjuade på Konsten.net.
Det var en härlig och mycket stressig tid. Nu i efterhand har jag kanske lite svårt att förstå varför det blev stressigt. Men bloggen betydde mycket för mig personligen. Flera frilanskontakter knöts till exempel via den här sidan. Vi, eller i alla fall jag hade en känsla av att vara med, kanske till och med spela en liten roll i att saker gick åt ett visst håll. Sen blev det för mycket. Det tog tid, för mycket tid. Och vi bestämde oss för att i praktiken lägga ner bloggen. Jag drog mig ur helt, men Kalle höll sig kall, även om han under ett års tid bara skrev en enda post. Sen efter ett år, eller något liknande, fick jag ett sug igen. Jag fick en ny syn på bloggen, kan man nog säga. Jag drog ner på anspråken, såg bloggandet inte bara som ett sätt att nå ut, utan också som något som omslöts av en känsla av frihet, en plats där jag kunde skriva om mer ytliga saker, men också då och då, skriva något kanske lite mer avancerat.
I dag har jag inte samma behov av att skriva "djupt" på bloggen. Så är det egentligen av två enkla anledningar. Jag har en doktorandtjänst och jag arbetar som journalist. Det första innebär att jag kanaliserar allt vad man kan kalla djupsinnigt mot den akademiska världen fylld av teorier, funderingar och förväntningar, spänningar och någon enstaka förlösning. Det handlar kanske mer om tid och prioriteringar. Det andra innebär att jag faktiskt, och det kanske låter konstigt hos någon, får pengar från tidningar och tidskrifter för att skriva artiklar och recensioner. Det innebär att jag inte längre har något större behov av att skriva journalistiska eller kritiska texter här. Så är det bara. Men det finns undantag.
Populärkulturen. Den fascinerar mig djupt. Det banala är så komplext, inte minst utifrån ett, vad ska jag kalla det, kulturantropologiskt perspektiv. Det går inte att skriva om populärkultur utifrån ett (1) metaperspektiv, (2) ett inombegreppsligt perspektiv, någonstans i Sverige, åtminstone inte utifrån mitt smala perspektiv. Nåja. Jag har väl aldrig försökt, om jag ska vara ärlig. Men därför fyller SARTS fortfarande en funktion för mig. Här kan jag skriva om det jag inte kan skriva om på annat håll. Det är bra för mig att skriva på SARTS.
Nä, nu måste jag ta en bit tårta. Måste fira 5-åringen!
SARTS har nu blivit en liten gubbe.
Numera handlar det om en mer splittrad vårdnad än vad det gjorde förr.
En gång i tiden delade vi allt, Kalle och jag, skulle man kunna säga. Nu är det framförallt jag som stimulerar lillen. Kalle tittar in ibland. Det gör han. Men något större bidrag i papparollen har han förstås inte i nuläget. Jag är inte besviken. Inte alls. Kalle har betytt mycket för mig och för den här bloggen. Han la mycket stor vikt vid babyn när den förlöstes. Men jag håller ändå tummarna för hans snara återkomst.
Men han har så mycket på jobbet. Han sliter och ordnar. Då kan det bli så att intresset för en gammal blogg sjunker undan.
Jag måste erkänna att SARTS-initiativet kom från Kalle. Det var han som ville få till det. Och jag var på, men till en början ganska oförstående. När vi började var nämligen "blogg" något helt nytt. Ja, för mig i alla fall. Tiden går snabbt.
Vad har vi då hunnit med under dessa fem år. Till en början var det en mycket intern historia. Kalle och jag diskuterade i princip med varandra om vad konst är, hur dess position och funktion i dag ser ut och så vidare. Kalle skrev en mycket bra recension av Elis Eriksson, kommer jag ihåg. Sen började vi intervjua kritiker, konstnärer och gallerister. Ryktet spred sig och vi blev uppmärksammad både här och där. Jag kommer ihåg att en rad bloggar länkade till bloggen. Dagens Industri nämnde oss, likaså Resumé och Göteborgs-Posten. Vi blev intervjuade på Konsten.net.
Det var en härlig och mycket stressig tid. Nu i efterhand har jag kanske lite svårt att förstå varför det blev stressigt. Men bloggen betydde mycket för mig personligen. Flera frilanskontakter knöts till exempel via den här sidan. Vi, eller i alla fall jag hade en känsla av att vara med, kanske till och med spela en liten roll i att saker gick åt ett visst håll. Sen blev det för mycket. Det tog tid, för mycket tid. Och vi bestämde oss för att i praktiken lägga ner bloggen. Jag drog mig ur helt, men Kalle höll sig kall, även om han under ett års tid bara skrev en enda post. Sen efter ett år, eller något liknande, fick jag ett sug igen. Jag fick en ny syn på bloggen, kan man nog säga. Jag drog ner på anspråken, såg bloggandet inte bara som ett sätt att nå ut, utan också som något som omslöts av en känsla av frihet, en plats där jag kunde skriva om mer ytliga saker, men också då och då, skriva något kanske lite mer avancerat.
I dag har jag inte samma behov av att skriva "djupt" på bloggen. Så är det egentligen av två enkla anledningar. Jag har en doktorandtjänst och jag arbetar som journalist. Det första innebär att jag kanaliserar allt vad man kan kalla djupsinnigt mot den akademiska världen fylld av teorier, funderingar och förväntningar, spänningar och någon enstaka förlösning. Det handlar kanske mer om tid och prioriteringar. Det andra innebär att jag faktiskt, och det kanske låter konstigt hos någon, får pengar från tidningar och tidskrifter för att skriva artiklar och recensioner. Det innebär att jag inte längre har något större behov av att skriva journalistiska eller kritiska texter här. Så är det bara. Men det finns undantag.
Populärkulturen. Den fascinerar mig djupt. Det banala är så komplext, inte minst utifrån ett, vad ska jag kalla det, kulturantropologiskt perspektiv. Det går inte att skriva om populärkultur utifrån ett (1) metaperspektiv, (2) ett inombegreppsligt perspektiv, någonstans i Sverige, åtminstone inte utifrån mitt smala perspektiv. Nåja. Jag har väl aldrig försökt, om jag ska vara ärlig. Men därför fyller SARTS fortfarande en funktion för mig. Här kan jag skriva om det jag inte kan skriva om på annat håll. Det är bra för mig att skriva på SARTS.
Nä, nu måste jag ta en bit tårta. Måste fira 5-åringen!
söndag, september 27, 2009
Därför avskyr kritikerna populärkulturen del 1
Filosofen Arthur Danto säger att vi måste förstå konstens teori och historia för att förstå konsten i dag. Det tror jag med. Men hur är det då med det som inte är konst, jag tänker på vad som kallas populärkultur, hur ska den begripas? Populärkulturen måste fattas utifrån sin teori och historia. Och det är just därför konstkännaren inte kan ta till sig serietidningar, TV-serier, nya basketskor – eller filmen Ugly Truth. Konstkännaren kan inte populärkultur. Har inte koll, om man så vill. Konstkännaren lägger därför an helt fel kunskaper på dessa fenomen. Så är det. Eller så här, det finns ingen så trångsynt som konstkännaren.
Jag tänker på Kerstin Gezelius recension av roliga och lättsamma Ugly Truth i Dagens Nyheter. Rolig och lättsam är för övrigt i konstkännarens vokabulär negativa uttryck och betyder därför i praktiken dum och dummare. Jag däremot menar verkligen vad jag skriver. Rolig och lättsam betyder därför rolig och lättsam. Nåväl. Tillbaka till Gezelius. Det är inte så mycket det att Gezelius tycks ha somnat under filmen som är problemet – hon skriver att ”han får rätt” och ”hon får fel”, vilket ju inte alls är fallet. De har ju utifrån filmens dramaturgiska vändning båda fel. Någon annan tolkning är helt orimlig. Problemet är Gezelius grundtes: film ska förändra samhället med pekpinnar med grund i fina psykosociala teorier. Om så inte är fallet är filmen sämst. Och hon ger filmen betyg 1 av 6.
Det här är det vanligaste misstaget en kritiker kan göra, bedöma det kulturella verket som ett bra eller dåligt steg mot en bättre värld. Därför gillar kritiker samhällskritiska filmer men inte filmer om superhjältar. Anledningen? Den förra, den samhällskritiska filmen, kan kritikern placera i ett historiskt och teoretiskt sammanhang, men den senare begriper kritikern bara inte, eftersom den historiska och teoretiska kontexten därom inte finns närvarande hos kritikern. Därför är slutsatsen alltid densamma: ”Detta är skit”. Fast slutsatsen egentligen borde vara: ”Jag begriper inte. Någon annan får skriva om det här.” Men så blir det ju aldrig. Tyvärr. Tyvärr. Och det är också därför populärkulturen alltid missförstås i (svensk) dagspress. Alltid.
Jag tänker på Kerstin Gezelius recension av roliga och lättsamma Ugly Truth i Dagens Nyheter. Rolig och lättsam är för övrigt i konstkännarens vokabulär negativa uttryck och betyder därför i praktiken dum och dummare. Jag däremot menar verkligen vad jag skriver. Rolig och lättsam betyder därför rolig och lättsam. Nåväl. Tillbaka till Gezelius. Det är inte så mycket det att Gezelius tycks ha somnat under filmen som är problemet – hon skriver att ”han får rätt” och ”hon får fel”, vilket ju inte alls är fallet. De har ju utifrån filmens dramaturgiska vändning båda fel. Någon annan tolkning är helt orimlig. Problemet är Gezelius grundtes: film ska förändra samhället med pekpinnar med grund i fina psykosociala teorier. Om så inte är fallet är filmen sämst. Och hon ger filmen betyg 1 av 6.
Det här är det vanligaste misstaget en kritiker kan göra, bedöma det kulturella verket som ett bra eller dåligt steg mot en bättre värld. Därför gillar kritiker samhällskritiska filmer men inte filmer om superhjältar. Anledningen? Den förra, den samhällskritiska filmen, kan kritikern placera i ett historiskt och teoretiskt sammanhang, men den senare begriper kritikern bara inte, eftersom den historiska och teoretiska kontexten därom inte finns närvarande hos kritikern. Därför är slutsatsen alltid densamma: ”Detta är skit”. Fast slutsatsen egentligen borde vara: ”Jag begriper inte. Någon annan får skriva om det här.” Men så blir det ju aldrig. Tyvärr. Tyvärr. Och det är också därför populärkulturen alltid missförstås i (svensk) dagspress. Alltid.
fredag, september 25, 2009
Marvin var bra men mådde illa
Tvetydigt. Kärleksranken Marvin Gaye är rak. Han vill få till det.
Jag blir glad när jag hör den här låten.
Samtidigt gör det lite ont att se filmklippet.
Marvin Gaye var vid den här tiden (1980) på turné i Europa. Hans äktenskap höll på att krascha, han hade gift sig ett år tidigare med en 17-årig tjej och han var mitt uppe i ett eskalerande drogmissbruk. Några år senare blev han skjuten till döds - av sin far.
Men kanske har han aldrig varit bättre. Nåväl, rösten är kanske inte studioperfekt. Men det är ändå inte det det handlar om. Att se honom förmedla känslan av att vilja känns så...ja, genuint.
Men att samtidigt veta att han mår så sjukt dåligt, känns konstigt.
Kolla kören. En hand i luften, en på magen. Böjda knän. Upp. Ner. Upp.
Jag blir glad när jag hör den här låten.
Samtidigt gör det lite ont att se filmklippet.
Marvin Gaye var vid den här tiden (1980) på turné i Europa. Hans äktenskap höll på att krascha, han hade gift sig ett år tidigare med en 17-årig tjej och han var mitt uppe i ett eskalerande drogmissbruk. Några år senare blev han skjuten till döds - av sin far.
Men kanske har han aldrig varit bättre. Nåväl, rösten är kanske inte studioperfekt. Men det är ändå inte det det handlar om. Att se honom förmedla känslan av att vilja känns så...ja, genuint.
Men att samtidigt veta att han mår så sjukt dåligt, känns konstigt.
Kolla kören. En hand i luften, en på magen. Böjda knän. Upp. Ner. Upp.
torsdag, september 24, 2009
Anna Odell fortsättning del 1.
Jag tycker att det var mycket intressant att intervjua Anna Odell under nästan två timmar i går på Konstfack. Odell framstår i mina ögon som mycket rationell och noggrann, för att inte säga tålmodig. Hon har något att säga och gör det på ett spännande sätt, tycker jag.
Intervjun kommer att publiceras på Konsten.net inom - förhoppningsvis - en snar framtid.
Fortsättning följer.
Intervjun kommer att publiceras på Konsten.net inom - förhoppningsvis - en snar framtid.
Fortsättning följer.
tisdag, september 22, 2009
lördag, september 19, 2009
Varför är det alltid så?
Låt oss säga att du inte kan prata franska särskilt bra. Men att du likväl försöker dig på en fras eller bara ett ord, till exempel kässkösä. När du gör detta, uttalar dig, är en annan person närvarande som kan franska särskilt bra. Vad gör då denne person när du försöker dig på att tala franska?
Jo - och så här är det alltid - den andra personen - som är särskilt bra på franska - upprepar frasen - eller ordet - som du precis har yttrat. Personen uttalar ordet lite snyggare än vad du gör.
Upprepningen visar att den personen är särskilt bra på franska - och att du inte är det. Upprepningen kan ackompanjeras med en särskild hållning. En lätt nickning. Frågan är varför personen gör detta? Kommer upprepningen ur en slags pedagogisk omsorg, eller handlar det bara om att visa sin särskilda kunskap?
Så är det - likväl - alltid.
Jo - och så här är det alltid - den andra personen - som är särskilt bra på franska - upprepar frasen - eller ordet - som du precis har yttrat. Personen uttalar ordet lite snyggare än vad du gör.
Upprepningen visar att den personen är särskilt bra på franska - och att du inte är det. Upprepningen kan ackompanjeras med en särskild hållning. En lätt nickning. Frågan är varför personen gör detta? Kommer upprepningen ur en slags pedagogisk omsorg, eller handlar det bara om att visa sin särskilda kunskap?
Så är det - likväl - alltid.
fredag, september 18, 2009
Premiärlejon på China teatern
Alla står upp. Samtidigt. Plötsligt. Verkligen alla. China teatern i torsdags, klockan 22.30.
Åttio procent av publiken arbetar själva i den Stockholmska nöjesindustrin. Thomas Bodström och Pernilla Wahlgren var där. Leenden och glansigt tyg. Klart man ställer upp då. När skådespelarna står längst fram vid scenkanten och får blommor – och Kinapuffar, då svarar publiken. Kanske för att de vet hur det är, tänker jag.
Hairspray på China teatern är en ojämn föreställning. Det är väldigt mycket golv. Scenografin blir aldrig riktigt en del av det hela. Den blir fond i dess allra mest negativa mening. Skådespelarna rör sig framför olika uppställda ting. Koreografin funkar väl sådär. Spark hit och dit. Men det är premiär.
Pjäsen, som bygger på filmen, regisserad av John Waters, är annars ganska fin. Inte våghalsig eller dråplig, utan just fin. Budskapet är folkhemsanpassat. Tjocka människor är snälla och rasmotsättningar kan lösas med dans och god vilja, tycks pjäsen förmedla.
Den stora behållningen är Rolf Lassgård. Denne man har väl aldrig tillhört just mina favoritskådespelare. Men här som tjock mamma i kvinnokläder är han utmärkt. Jag tänker särskilt på två scener. Lassgård får nya underkläder av en viss Mr Pinky och riktigt strålar av glädje på ett som gör att jag verkligen ser honom som hemmaarbetande mamma som får en chans. Den andra scenen, i slutet av första akten, Lassgård delar golv med Gladys del Pilar och andra vana musikalkändisar. En slags sprudlande avrundning på akten med dans och sång. Men den enda som riktigt är närvarande, eller, den enda som jag riktigt ser, är Lassgård. Närvaro. Han imponerar.
Det var min gode vän Tobias Brandel som tog med mig på Hairspray. För ett par veckor sedan såg vi Scener ur ett äktenskap på Dramatens lilla scen. Det var en pjäs som var lite bättre än Hairspray, inte minst som produktion. Men det handlar givetvis om två olika genrer, men ändå. Hairspray hade mycket väl kunnat ge mig något utöver, men så blev det inte.
Åttio procent av publiken arbetar själva i den Stockholmska nöjesindustrin. Thomas Bodström och Pernilla Wahlgren var där. Leenden och glansigt tyg. Klart man ställer upp då. När skådespelarna står längst fram vid scenkanten och får blommor – och Kinapuffar, då svarar publiken. Kanske för att de vet hur det är, tänker jag.
Hairspray på China teatern är en ojämn föreställning. Det är väldigt mycket golv. Scenografin blir aldrig riktigt en del av det hela. Den blir fond i dess allra mest negativa mening. Skådespelarna rör sig framför olika uppställda ting. Koreografin funkar väl sådär. Spark hit och dit. Men det är premiär.
Pjäsen, som bygger på filmen, regisserad av John Waters, är annars ganska fin. Inte våghalsig eller dråplig, utan just fin. Budskapet är folkhemsanpassat. Tjocka människor är snälla och rasmotsättningar kan lösas med dans och god vilja, tycks pjäsen förmedla.
Den stora behållningen är Rolf Lassgård. Denne man har väl aldrig tillhört just mina favoritskådespelare. Men här som tjock mamma i kvinnokläder är han utmärkt. Jag tänker särskilt på två scener. Lassgård får nya underkläder av en viss Mr Pinky och riktigt strålar av glädje på ett som gör att jag verkligen ser honom som hemmaarbetande mamma som får en chans. Den andra scenen, i slutet av första akten, Lassgård delar golv med Gladys del Pilar och andra vana musikalkändisar. En slags sprudlande avrundning på akten med dans och sång. Men den enda som riktigt är närvarande, eller, den enda som jag riktigt ser, är Lassgård. Närvaro. Han imponerar.
Det var min gode vän Tobias Brandel som tog med mig på Hairspray. För ett par veckor sedan såg vi Scener ur ett äktenskap på Dramatens lilla scen. Det var en pjäs som var lite bättre än Hairspray, inte minst som produktion. Men det handlar givetvis om två olika genrer, men ändå. Hairspray hade mycket väl kunnat ge mig något utöver, men så blev det inte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)