Karl Nybergs och min, Rikard Ekholms, lilla bebis har fyllt 5 år. Den 21 september 2004 skrev Kalle den allra första blogg-posten.
SARTS har nu blivit en liten gubbe.
Numera handlar det om en mer splittrad vårdnad än vad det gjorde förr.
En gång i tiden delade vi allt, Kalle och jag, skulle man kunna säga. Nu är det framförallt jag som stimulerar lillen. Kalle tittar in ibland. Det gör han. Men något större bidrag i papparollen har han förstås inte i nuläget. Jag är inte besviken. Inte alls. Kalle har betytt mycket för mig och för den här bloggen. Han la mycket stor vikt vid babyn när den förlöstes. Men jag håller ändå tummarna för hans snara återkomst.
Men han har så mycket på jobbet. Han sliter och ordnar. Då kan det bli så att intresset för en gammal blogg sjunker undan.
Jag måste erkänna att SARTS-initiativet kom från Kalle. Det var han som ville få till det. Och jag var på, men till en början ganska oförstående. När vi började var nämligen "blogg" något helt nytt. Ja, för mig i alla fall. Tiden går snabbt.
Vad har vi då hunnit med under dessa fem år. Till en början var det en mycket intern historia. Kalle och jag diskuterade i princip med varandra om vad konst är, hur dess position och funktion i dag ser ut och så vidare. Kalle skrev en mycket bra recension av Elis Eriksson, kommer jag ihåg. Sen började vi intervjua kritiker, konstnärer och gallerister. Ryktet spred sig och vi blev uppmärksammad både här och där. Jag kommer ihåg att en rad bloggar länkade till bloggen. Dagens Industri nämnde oss, likaså Resumé och Göteborgs-Posten. Vi blev intervjuade på Konsten.net.
Det var en härlig och mycket stressig tid. Nu i efterhand har jag kanske lite svårt att förstå varför det blev stressigt. Men bloggen betydde mycket för mig personligen. Flera frilanskontakter knöts till exempel via den här sidan. Vi, eller i alla fall jag hade en känsla av att vara med, kanske till och med spela en liten roll i att saker gick åt ett visst håll. Sen blev det för mycket. Det tog tid, för mycket tid. Och vi bestämde oss för att i praktiken lägga ner bloggen. Jag drog mig ur helt, men Kalle höll sig kall, även om han under ett års tid bara skrev en enda post. Sen efter ett år, eller något liknande, fick jag ett sug igen. Jag fick en ny syn på bloggen, kan man nog säga. Jag drog ner på anspråken, såg bloggandet inte bara som ett sätt att nå ut, utan också som något som omslöts av en känsla av frihet, en plats där jag kunde skriva om mer ytliga saker, men också då och då, skriva något kanske lite mer avancerat.
I dag har jag inte samma behov av att skriva "djupt" på bloggen. Så är det egentligen av två enkla anledningar. Jag har en doktorandtjänst och jag arbetar som journalist. Det första innebär att jag kanaliserar allt vad man kan kalla djupsinnigt mot den akademiska världen fylld av teorier, funderingar och förväntningar, spänningar och någon enstaka förlösning. Det handlar kanske mer om tid och prioriteringar. Det andra innebär att jag faktiskt, och det kanske låter konstigt hos någon, får pengar från tidningar och tidskrifter för att skriva artiklar och recensioner. Det innebär att jag inte längre har något större behov av att skriva journalistiska eller kritiska texter här. Så är det bara. Men det finns undantag.
Populärkulturen. Den fascinerar mig djupt. Det banala är så komplext, inte minst utifrån ett, vad ska jag kalla det, kulturantropologiskt perspektiv. Det går inte att skriva om populärkultur utifrån ett (1) metaperspektiv, (2) ett inombegreppsligt perspektiv, någonstans i Sverige, åtminstone inte utifrån mitt smala perspektiv. Nåja. Jag har väl aldrig försökt, om jag ska vara ärlig. Men därför fyller SARTS fortfarande en funktion för mig. Här kan jag skriva om det jag inte kan skriva om på annat håll. Det är bra för mig att skriva på SARTS.
Nä, nu måste jag ta en bit tårta. Måste fira 5-åringen!
tisdag, september 29, 2009
söndag, september 27, 2009
Därför avskyr kritikerna populärkulturen del 1
Filosofen Arthur Danto säger att vi måste förstå konstens teori och historia för att förstå konsten i dag. Det tror jag med. Men hur är det då med det som inte är konst, jag tänker på vad som kallas populärkultur, hur ska den begripas? Populärkulturen måste fattas utifrån sin teori och historia. Och det är just därför konstkännaren inte kan ta till sig serietidningar, TV-serier, nya basketskor – eller filmen Ugly Truth. Konstkännaren kan inte populärkultur. Har inte koll, om man så vill. Konstkännaren lägger därför an helt fel kunskaper på dessa fenomen. Så är det. Eller så här, det finns ingen så trångsynt som konstkännaren.
Jag tänker på Kerstin Gezelius recension av roliga och lättsamma Ugly Truth i Dagens Nyheter. Rolig och lättsam är för övrigt i konstkännarens vokabulär negativa uttryck och betyder därför i praktiken dum och dummare. Jag däremot menar verkligen vad jag skriver. Rolig och lättsam betyder därför rolig och lättsam. Nåväl. Tillbaka till Gezelius. Det är inte så mycket det att Gezelius tycks ha somnat under filmen som är problemet – hon skriver att ”han får rätt” och ”hon får fel”, vilket ju inte alls är fallet. De har ju utifrån filmens dramaturgiska vändning båda fel. Någon annan tolkning är helt orimlig. Problemet är Gezelius grundtes: film ska förändra samhället med pekpinnar med grund i fina psykosociala teorier. Om så inte är fallet är filmen sämst. Och hon ger filmen betyg 1 av 6.
Det här är det vanligaste misstaget en kritiker kan göra, bedöma det kulturella verket som ett bra eller dåligt steg mot en bättre värld. Därför gillar kritiker samhällskritiska filmer men inte filmer om superhjältar. Anledningen? Den förra, den samhällskritiska filmen, kan kritikern placera i ett historiskt och teoretiskt sammanhang, men den senare begriper kritikern bara inte, eftersom den historiska och teoretiska kontexten därom inte finns närvarande hos kritikern. Därför är slutsatsen alltid densamma: ”Detta är skit”. Fast slutsatsen egentligen borde vara: ”Jag begriper inte. Någon annan får skriva om det här.” Men så blir det ju aldrig. Tyvärr. Tyvärr. Och det är också därför populärkulturen alltid missförstås i (svensk) dagspress. Alltid.
Jag tänker på Kerstin Gezelius recension av roliga och lättsamma Ugly Truth i Dagens Nyheter. Rolig och lättsam är för övrigt i konstkännarens vokabulär negativa uttryck och betyder därför i praktiken dum och dummare. Jag däremot menar verkligen vad jag skriver. Rolig och lättsam betyder därför rolig och lättsam. Nåväl. Tillbaka till Gezelius. Det är inte så mycket det att Gezelius tycks ha somnat under filmen som är problemet – hon skriver att ”han får rätt” och ”hon får fel”, vilket ju inte alls är fallet. De har ju utifrån filmens dramaturgiska vändning båda fel. Någon annan tolkning är helt orimlig. Problemet är Gezelius grundtes: film ska förändra samhället med pekpinnar med grund i fina psykosociala teorier. Om så inte är fallet är filmen sämst. Och hon ger filmen betyg 1 av 6.
Det här är det vanligaste misstaget en kritiker kan göra, bedöma det kulturella verket som ett bra eller dåligt steg mot en bättre värld. Därför gillar kritiker samhällskritiska filmer men inte filmer om superhjältar. Anledningen? Den förra, den samhällskritiska filmen, kan kritikern placera i ett historiskt och teoretiskt sammanhang, men den senare begriper kritikern bara inte, eftersom den historiska och teoretiska kontexten därom inte finns närvarande hos kritikern. Därför är slutsatsen alltid densamma: ”Detta är skit”. Fast slutsatsen egentligen borde vara: ”Jag begriper inte. Någon annan får skriva om det här.” Men så blir det ju aldrig. Tyvärr. Tyvärr. Och det är också därför populärkulturen alltid missförstås i (svensk) dagspress. Alltid.
fredag, september 25, 2009
Marvin var bra men mådde illa
Tvetydigt. Kärleksranken Marvin Gaye är rak. Han vill få till det.
Jag blir glad när jag hör den här låten.
Samtidigt gör det lite ont att se filmklippet.
Marvin Gaye var vid den här tiden (1980) på turné i Europa. Hans äktenskap höll på att krascha, han hade gift sig ett år tidigare med en 17-årig tjej och han var mitt uppe i ett eskalerande drogmissbruk. Några år senare blev han skjuten till döds - av sin far.
Men kanske har han aldrig varit bättre. Nåväl, rösten är kanske inte studioperfekt. Men det är ändå inte det det handlar om. Att se honom förmedla känslan av att vilja känns så...ja, genuint.
Men att samtidigt veta att han mår så sjukt dåligt, känns konstigt.
Kolla kören. En hand i luften, en på magen. Böjda knän. Upp. Ner. Upp.
Jag blir glad när jag hör den här låten.
Samtidigt gör det lite ont att se filmklippet.
Marvin Gaye var vid den här tiden (1980) på turné i Europa. Hans äktenskap höll på att krascha, han hade gift sig ett år tidigare med en 17-årig tjej och han var mitt uppe i ett eskalerande drogmissbruk. Några år senare blev han skjuten till döds - av sin far.
Men kanske har han aldrig varit bättre. Nåväl, rösten är kanske inte studioperfekt. Men det är ändå inte det det handlar om. Att se honom förmedla känslan av att vilja känns så...ja, genuint.
Men att samtidigt veta att han mår så sjukt dåligt, känns konstigt.
Kolla kören. En hand i luften, en på magen. Böjda knän. Upp. Ner. Upp.
torsdag, september 24, 2009
Anna Odell fortsättning del 1.
Jag tycker att det var mycket intressant att intervjua Anna Odell under nästan två timmar i går på Konstfack. Odell framstår i mina ögon som mycket rationell och noggrann, för att inte säga tålmodig. Hon har något att säga och gör det på ett spännande sätt, tycker jag.
Intervjun kommer att publiceras på Konsten.net inom - förhoppningsvis - en snar framtid.
Fortsättning följer.
Intervjun kommer att publiceras på Konsten.net inom - förhoppningsvis - en snar framtid.
Fortsättning följer.
tisdag, september 22, 2009
lördag, september 19, 2009
Varför är det alltid så?
Låt oss säga att du inte kan prata franska särskilt bra. Men att du likväl försöker dig på en fras eller bara ett ord, till exempel kässkösä. När du gör detta, uttalar dig, är en annan person närvarande som kan franska särskilt bra. Vad gör då denne person när du försöker dig på att tala franska?
Jo - och så här är det alltid - den andra personen - som är särskilt bra på franska - upprepar frasen - eller ordet - som du precis har yttrat. Personen uttalar ordet lite snyggare än vad du gör.
Upprepningen visar att den personen är särskilt bra på franska - och att du inte är det. Upprepningen kan ackompanjeras med en särskild hållning. En lätt nickning. Frågan är varför personen gör detta? Kommer upprepningen ur en slags pedagogisk omsorg, eller handlar det bara om att visa sin särskilda kunskap?
Så är det - likväl - alltid.
Jo - och så här är det alltid - den andra personen - som är särskilt bra på franska - upprepar frasen - eller ordet - som du precis har yttrat. Personen uttalar ordet lite snyggare än vad du gör.
Upprepningen visar att den personen är särskilt bra på franska - och att du inte är det. Upprepningen kan ackompanjeras med en särskild hållning. En lätt nickning. Frågan är varför personen gör detta? Kommer upprepningen ur en slags pedagogisk omsorg, eller handlar det bara om att visa sin särskilda kunskap?
Så är det - likväl - alltid.
fredag, september 18, 2009
Premiärlejon på China teatern
Alla står upp. Samtidigt. Plötsligt. Verkligen alla. China teatern i torsdags, klockan 22.30.
Åttio procent av publiken arbetar själva i den Stockholmska nöjesindustrin. Thomas Bodström och Pernilla Wahlgren var där. Leenden och glansigt tyg. Klart man ställer upp då. När skådespelarna står längst fram vid scenkanten och får blommor – och Kinapuffar, då svarar publiken. Kanske för att de vet hur det är, tänker jag.
Hairspray på China teatern är en ojämn föreställning. Det är väldigt mycket golv. Scenografin blir aldrig riktigt en del av det hela. Den blir fond i dess allra mest negativa mening. Skådespelarna rör sig framför olika uppställda ting. Koreografin funkar väl sådär. Spark hit och dit. Men det är premiär.
Pjäsen, som bygger på filmen, regisserad av John Waters, är annars ganska fin. Inte våghalsig eller dråplig, utan just fin. Budskapet är folkhemsanpassat. Tjocka människor är snälla och rasmotsättningar kan lösas med dans och god vilja, tycks pjäsen förmedla.
Den stora behållningen är Rolf Lassgård. Denne man har väl aldrig tillhört just mina favoritskådespelare. Men här som tjock mamma i kvinnokläder är han utmärkt. Jag tänker särskilt på två scener. Lassgård får nya underkläder av en viss Mr Pinky och riktigt strålar av glädje på ett som gör att jag verkligen ser honom som hemmaarbetande mamma som får en chans. Den andra scenen, i slutet av första akten, Lassgård delar golv med Gladys del Pilar och andra vana musikalkändisar. En slags sprudlande avrundning på akten med dans och sång. Men den enda som riktigt är närvarande, eller, den enda som jag riktigt ser, är Lassgård. Närvaro. Han imponerar.
Det var min gode vän Tobias Brandel som tog med mig på Hairspray. För ett par veckor sedan såg vi Scener ur ett äktenskap på Dramatens lilla scen. Det var en pjäs som var lite bättre än Hairspray, inte minst som produktion. Men det handlar givetvis om två olika genrer, men ändå. Hairspray hade mycket väl kunnat ge mig något utöver, men så blev det inte.
Åttio procent av publiken arbetar själva i den Stockholmska nöjesindustrin. Thomas Bodström och Pernilla Wahlgren var där. Leenden och glansigt tyg. Klart man ställer upp då. När skådespelarna står längst fram vid scenkanten och får blommor – och Kinapuffar, då svarar publiken. Kanske för att de vet hur det är, tänker jag.
Hairspray på China teatern är en ojämn föreställning. Det är väldigt mycket golv. Scenografin blir aldrig riktigt en del av det hela. Den blir fond i dess allra mest negativa mening. Skådespelarna rör sig framför olika uppställda ting. Koreografin funkar väl sådär. Spark hit och dit. Men det är premiär.
Pjäsen, som bygger på filmen, regisserad av John Waters, är annars ganska fin. Inte våghalsig eller dråplig, utan just fin. Budskapet är folkhemsanpassat. Tjocka människor är snälla och rasmotsättningar kan lösas med dans och god vilja, tycks pjäsen förmedla.
Den stora behållningen är Rolf Lassgård. Denne man har väl aldrig tillhört just mina favoritskådespelare. Men här som tjock mamma i kvinnokläder är han utmärkt. Jag tänker särskilt på två scener. Lassgård får nya underkläder av en viss Mr Pinky och riktigt strålar av glädje på ett som gör att jag verkligen ser honom som hemmaarbetande mamma som får en chans. Den andra scenen, i slutet av första akten, Lassgård delar golv med Gladys del Pilar och andra vana musikalkändisar. En slags sprudlande avrundning på akten med dans och sång. Men den enda som riktigt är närvarande, eller, den enda som jag riktigt ser, är Lassgård. Närvaro. Han imponerar.
Det var min gode vän Tobias Brandel som tog med mig på Hairspray. För ett par veckor sedan såg vi Scener ur ett äktenskap på Dramatens lilla scen. Det var en pjäs som var lite bättre än Hairspray, inte minst som produktion. Men det handlar givetvis om två olika genrer, men ändå. Hairspray hade mycket väl kunnat ge mig något utöver, men så blev det inte.
tisdag, september 15, 2009
Debatten går kanske mot start
Sofia Curman, som med ojämna mellanrum, skriver intressanta artiklar i DN har till i dag knåpat samman en betraktelse/på-plats-reportage med rubriken ”Konstkritiken från förr inte längre gångbar i dagspressen”. Läs HÄR.
Tidskriften Paletten har haft paneldebatt på Moderna Museet där djupanalys, dikt och passion, allt i anknytning till konstkritik, har debatterats. Jag kunde tyvärr inte närvara, men röster från olika håll har varit en aning förvirrade över paneldebattens budskap. Nåväl. Curmans artikel är ett intressant inlägg.
Citat 1: ”Det som saknas i dagskritiken, enades panelen om, är passionen för språket, för en stil som kan tala om bilder utan att värdera eller frånta dem dess mystik.”
Vad som kallas god stilistik är knappast någon nackdel i någon artikelform. Men ett språk som varken värderar eller fråntar mystik. Det låter som taget från en annan tid. Som om konsten endast vore djupt sinnlig, sublim och skön. Kanske är det då, utifrån en sådan startpunkt, inte alls fel att förhålla sig till Baudelaire och Wilde. Men i dag, nu, här – behöver läsaren något annat än ett förmedlande av mystikens sinnligheter. Anledningen är enkel: konsten är inte mystisk. Den är knappast sinnlig till sin natur, inte skön, sällan sublim. Konsten tillhör tänkandets art. Kritiken må vara stilistiskt elegant, vem säger ner till det? Men den måste dessutom, framförallt, begreppsliggöra den kulturella kontext och de specifika egenskaper som konsten och konstverket bär med sig. Läs den HÄR texten av filosofen/kritikern Lars O Ericsson, som faktiskt förhåller sig till konsten på ett aktuellt sätt, där konsten inte primärt är ett objekt (sinnlig), utan ett verk (det som begrips). (Även om det finns mycket att diskutera i denna text).
Citat 2: ”Att kvalitet och ekonomi hör samman är ofta riktigt. Men när diskussionen började handla om kritikernas villkor i ett snuttifierande medieklimat menade moderatorn Sophie Allgårdh att sådana förklaringar inte var på sin plats utan motparten representerad. (Vem är då motparten? Kulturcheferna? Mediebolagsdirektörerna? Läsarna?)”.
Det tycks oklart vem motparten är. Men likväl bör detta, form, mall, diskuteras. Den redaktionella makten är högst relevant att granska, att ifrågasätta. Vem tillåts skriva, hur, vad och varför. Det går inte att lägga locket på. Men det har visat sig tidigare då kulturchefer har varit representerade, och några läsarorganisationer tycks svåra att få tag i, att denna diskussion blir ganska intetsägande eftersom ingen riktigt pressar på, frågar, granskar och så vidare.
Det är spännande att se att kampen om kritikens former och förutsättningar fortsätter att föras. Än är det inte över. Den har nog inte ens startat. Frågan är om den startar på riktigt någon gång. Något tycks fattas.
Tidskriften Paletten har haft paneldebatt på Moderna Museet där djupanalys, dikt och passion, allt i anknytning till konstkritik, har debatterats. Jag kunde tyvärr inte närvara, men röster från olika håll har varit en aning förvirrade över paneldebattens budskap. Nåväl. Curmans artikel är ett intressant inlägg.
Citat 1: ”Det som saknas i dagskritiken, enades panelen om, är passionen för språket, för en stil som kan tala om bilder utan att värdera eller frånta dem dess mystik.”
Vad som kallas god stilistik är knappast någon nackdel i någon artikelform. Men ett språk som varken värderar eller fråntar mystik. Det låter som taget från en annan tid. Som om konsten endast vore djupt sinnlig, sublim och skön. Kanske är det då, utifrån en sådan startpunkt, inte alls fel att förhålla sig till Baudelaire och Wilde. Men i dag, nu, här – behöver läsaren något annat än ett förmedlande av mystikens sinnligheter. Anledningen är enkel: konsten är inte mystisk. Den är knappast sinnlig till sin natur, inte skön, sällan sublim. Konsten tillhör tänkandets art. Kritiken må vara stilistiskt elegant, vem säger ner till det? Men den måste dessutom, framförallt, begreppsliggöra den kulturella kontext och de specifika egenskaper som konsten och konstverket bär med sig. Läs den HÄR texten av filosofen/kritikern Lars O Ericsson, som faktiskt förhåller sig till konsten på ett aktuellt sätt, där konsten inte primärt är ett objekt (sinnlig), utan ett verk (det som begrips). (Även om det finns mycket att diskutera i denna text).
Citat 2: ”Att kvalitet och ekonomi hör samman är ofta riktigt. Men när diskussionen började handla om kritikernas villkor i ett snuttifierande medieklimat menade moderatorn Sophie Allgårdh att sådana förklaringar inte var på sin plats utan motparten representerad. (Vem är då motparten? Kulturcheferna? Mediebolagsdirektörerna? Läsarna?)”.
Det tycks oklart vem motparten är. Men likväl bör detta, form, mall, diskuteras. Den redaktionella makten är högst relevant att granska, att ifrågasätta. Vem tillåts skriva, hur, vad och varför. Det går inte att lägga locket på. Men det har visat sig tidigare då kulturchefer har varit representerade, och några läsarorganisationer tycks svåra att få tag i, att denna diskussion blir ganska intetsägande eftersom ingen riktigt pressar på, frågar, granskar och så vidare.
Det är spännande att se att kampen om kritikens former och förutsättningar fortsätter att föras. Än är det inte över. Den har nog inte ens startat. Frågan är om den startar på riktigt någon gång. Något tycks fattas.
onsdag, september 09, 2009
Först Lars O nu Natalia K
"Akademiska avhandlingar och pretentiösa katalogtexter har gång på gång slagit fast att hennes konst handlar om livet, döden, barndomen, existensen och moderskapet, ja, om i stort sett allt mellan himmel och jord – utom det mest uppenbara." Natalia Kazmierska om Lena Cronqvist på Galleri Lars Bohman. Läs HÄR.
Det var länge sedan Natalia Kazmierska skrev konstkritik i Expressen. Bra att hon är tillbaka. Jag hoppas hon blir kvar som konstkritiker nu. Hon har mycket att ge, tycker jag.
Jag kommer ihåg när hon började skriva. Några var - verkligen - förfärade, andra förtjusta. Jag tillhörde nog den senare kategorin. Det var befriande att någon tog i på ett...ja...roligt sätt.
Först Lars O Ericsson. Nu Natalia Kazmierska. Vem blir näste man/kvinna att göra comeback denna sensommar?
Det var länge sedan Natalia Kazmierska skrev konstkritik i Expressen. Bra att hon är tillbaka. Jag hoppas hon blir kvar som konstkritiker nu. Hon har mycket att ge, tycker jag.
Jag kommer ihåg när hon började skriva. Några var - verkligen - förfärade, andra förtjusta. Jag tillhörde nog den senare kategorin. Det var befriande att någon tog i på ett...ja...roligt sätt.
Först Lars O Ericsson. Nu Natalia Kazmierska. Vem blir näste man/kvinna att göra comeback denna sensommar?
måndag, september 07, 2009
Hur bra är inte livet, ibland?
Nike Classic Vintage. (Sneakers n Stuff) Se den "slarviga" limkanten.
Helgäventyret. Det började i fredags med att jag somnade på tåget från Uppsala. Trött.
Tog mig till Medborgarplatsen. Bio med Stig Sjölund och Håkan Östberg. District 9. Besynnerlig film. Intressant.
Den började i stilen nästan som en så kallad mocumentary, lite överdriven och överspelad. Men utvecklade sig till ett drama om…tja…relationer. Det handlar alltså om en science fiction film, utan särskilt imponerande effekter, men för all del, inte alls pjåkiga sådana. Utomjordingarna ser ut som stora räkor.
När jag i söndags träffade Håkan igen berättade han om hur han hade försökt beskriva filmen för en vän, utan större lycka, vilket jag förstår. Stora räkor och mänskligt drama i en och samma mening blir inte bra. Jag tänker inte försöka övertyga någon, mer än att säga att jag tycker att filmen var riktigt bra, även om överspelet och de låtsasdokumentera inslagen i början både var för långa och överdrivna för att kännas riktigt ändamålsenliga.
Sen några öl med Håkan innan Reimers plötsligt lockade mer än stökiga Götgatsbacken. Den delen av Stockholm (backen inklusive krogarna) efter kl 22 en fredag är i mina ögon helt ointressant, ja tom på något sätt. Det är fullt med folk, men ändå tomt. Stimmigt och stressigt. Varma, glada möten lyser med sin frånvaro som vatten i Gobiöknen. Håkan har jag förstås alltid roligt med, men miljön är inte oviktig.
Lördagen ägnade jag åt att shoppa och att äta. Det blev ett par nya Nike Tennis Vintage-sneakers hos Sneakers n Stuff och lite senare en tweedkavaj på Scottish House, samt en skarf. Nu kommer jag inte att handla på ett bra tag, misstänker jag.
Lunch: biffmacka och ramlösa på Flyt.
Kvällen: Ho’s vid Hornstull. Stockholms (Sveriges!) bästa kinarestaurang, utan tvekan.
Söndag: Gallerirunda med Håkan och Sebastian. Vi började med en dubbel espresso på Rörstrandsgatan och vandrade sedan mot Hudik. Johan Thurfjell på Nordenhake var helt okej, men imponerade inte. Charlotte Gyllenhammar hos Larsen var inte helt tokig. Sen en promenad till Knäpper, dels för att ta del av Erik Jeors målningar, men också för att säga hej till Jenny Danielsson, galleriets eminenta pr-tjej tillika min kompis.
Efter det en tur genom Stockholm. Vi avslutade med ännu en dubbel espresso samt en – i mitt fall – crème brulé på den lilla tre-bords-uteserveringen på Konstnärshuset.
Dessutom såg jag om Pulp Fiction på lördagskvällen, den gick på TV4+. Det var lite artyfarty tempo ibland, det hade jag glömt. Men filmen håller verkligen. Det som imponerade på mig allra mest var Travoltas prestation. Denna skådespelare är så enormt ojämn i vad han visar på vita duken. Jag hade glömt att han kunde vara så här bra. Att han inte skärper sig och alltid är så här bra. Obegripligt.
Tog mig till Medborgarplatsen. Bio med Stig Sjölund och Håkan Östberg. District 9. Besynnerlig film. Intressant.
Den började i stilen nästan som en så kallad mocumentary, lite överdriven och överspelad. Men utvecklade sig till ett drama om…tja…relationer. Det handlar alltså om en science fiction film, utan särskilt imponerande effekter, men för all del, inte alls pjåkiga sådana. Utomjordingarna ser ut som stora räkor.
När jag i söndags träffade Håkan igen berättade han om hur han hade försökt beskriva filmen för en vän, utan större lycka, vilket jag förstår. Stora räkor och mänskligt drama i en och samma mening blir inte bra. Jag tänker inte försöka övertyga någon, mer än att säga att jag tycker att filmen var riktigt bra, även om överspelet och de låtsasdokumentera inslagen i början både var för långa och överdrivna för att kännas riktigt ändamålsenliga.
Sen några öl med Håkan innan Reimers plötsligt lockade mer än stökiga Götgatsbacken. Den delen av Stockholm (backen inklusive krogarna) efter kl 22 en fredag är i mina ögon helt ointressant, ja tom på något sätt. Det är fullt med folk, men ändå tomt. Stimmigt och stressigt. Varma, glada möten lyser med sin frånvaro som vatten i Gobiöknen. Håkan har jag förstås alltid roligt med, men miljön är inte oviktig.
Lördagen ägnade jag åt att shoppa och att äta. Det blev ett par nya Nike Tennis Vintage-sneakers hos Sneakers n Stuff och lite senare en tweedkavaj på Scottish House, samt en skarf. Nu kommer jag inte att handla på ett bra tag, misstänker jag.
Lunch: biffmacka och ramlösa på Flyt.
Kvällen: Ho’s vid Hornstull. Stockholms (Sveriges!) bästa kinarestaurang, utan tvekan.
Söndag: Gallerirunda med Håkan och Sebastian. Vi började med en dubbel espresso på Rörstrandsgatan och vandrade sedan mot Hudik. Johan Thurfjell på Nordenhake var helt okej, men imponerade inte. Charlotte Gyllenhammar hos Larsen var inte helt tokig. Sen en promenad till Knäpper, dels för att ta del av Erik Jeors målningar, men också för att säga hej till Jenny Danielsson, galleriets eminenta pr-tjej tillika min kompis.
Efter det en tur genom Stockholm. Vi avslutade med ännu en dubbel espresso samt en – i mitt fall – crème brulé på den lilla tre-bords-uteserveringen på Konstnärshuset.
Dessutom såg jag om Pulp Fiction på lördagskvällen, den gick på TV4+. Det var lite artyfarty tempo ibland, det hade jag glömt. Men filmen håller verkligen. Det som imponerade på mig allra mest var Travoltas prestation. Denna skådespelare är så enormt ojämn i vad han visar på vita duken. Jag hade glömt att han kunde vara så här bra. Att han inte skärper sig och alltid är så här bra. Obegripligt.
Harris Tweed, Laxdale. (Scottish House).
Har jag, Rikard Ekholm, blivit modebloggare?
lördag, september 05, 2009
Pratade med Malin Forsberg på tuben
T-banan i går. Malin Forsberg, kärleksbloggaren (fd singelbloggaren) på Expressen. Jag har följt hennes bloggliv sedan hon startade för, vad kan det vara, tre år sedan? Jag följer en rad olika bloggar.
Där satt hon mitt emot mig läsandes en bok om tillit.
Jag inbillar mig att jag är en person som ger beröm - när jag tycker att någon förtjänar det. Och jag gillar Kärleksbloggen. Jag tycker att den är bra, och intressant av flera skäl. Den ger en slags känsla av autencitet, och jag tycker att det är roligt att titta in hos någon, i min egen ålder, se hur deras liv rullar på, med motgångar och framgångar. Malin (jag kallar henne vid förnamn) är en kämpe - en funderande kämpe.
Nåväl. Jag gav henne beröm. Hon verkade tillsynes glad för det och vi pratade en kort stund. Jag skulle tyvärr av strax senare. Det hade varit roligare att ta en bloggdiskussion, men det hanns inte med.
Nu har Malin skrivit om mötet. Läs HÄR. Roligt. Men såg jag verkligen ut som ett "psycho", eller var det bara den stockholmska ovanan för småprat som oroade? Jag gissar på den senare.
Där satt hon mitt emot mig läsandes en bok om tillit.
Jag inbillar mig att jag är en person som ger beröm - när jag tycker att någon förtjänar det. Och jag gillar Kärleksbloggen. Jag tycker att den är bra, och intressant av flera skäl. Den ger en slags känsla av autencitet, och jag tycker att det är roligt att titta in hos någon, i min egen ålder, se hur deras liv rullar på, med motgångar och framgångar. Malin (jag kallar henne vid förnamn) är en kämpe - en funderande kämpe.
Nåväl. Jag gav henne beröm. Hon verkade tillsynes glad för det och vi pratade en kort stund. Jag skulle tyvärr av strax senare. Det hade varit roligare att ta en bloggdiskussion, men det hanns inte med.
Nu har Malin skrivit om mötet. Läs HÄR. Roligt. Men såg jag verkligen ut som ett "psycho", eller var det bara den stockholmska ovanan för småprat som oroade? Jag gissar på den senare.
fredag, september 04, 2009
Många, alltför många...
...ser TV-serien Vänner som en förebild för sitt sociala liv.
Nåväl. Jag hyser inte på något sätt någon illvilja gentemot Vänner. Saken är helt enkelt den att jag finner det obegripligt att så många gillar Vänner, sitter och myser framför Vänner, identifierar sig med Vänner, denna TV-historiens kanske kommersiellt mest framgångsrika TV-serie någonsin.
Karaktärerna är överdrivet tillspettsat korkade. Däri tycks ett självändamål finnas.
Missförstå mig inte. Min oförståelse gentemot Vänner har inget att göra med att Vänner är en banal TV-serie. Jag hyser stort intresse och känner stor glädje för många banala kulturyttringar.
Här använder jag alltså inte banalt som ett begrepp för att signalera något negativt eller positivt. Det banala är något neutralt som speglar till exempel en berättelses icke-komplexa struktur, eller tunna dialog. Sådana finns det bra och dåliga av, oavsett om de är banala, anser jag.
Angående Vänner så handlar det egentligen alltså inte om detta. Vänner är ofta välskriven utifrån grundförutsättningen att alla inblandande är korkade och att de missförstår i princip allt och alla.
Mitt problem med Vänner är livsstilsaspekten, det vill säga hur denna TV-serie blir en bild av ett bättre liv. Detta, att denna TV-serie, har fått en sådan position, och hjälper många av oss att bygga idéer om hur livet ska vara, irriterar mig.
Nåja. De har väldigt trevligt, Chandler och de andra. Som rena livsnjutande förebilder, är det inget fel på dem. Det är något annat. Jag tror att det kan ha att göra med att karaktärerna i Vänner är larviga på ett icke-roligt sätt.
Är det några karaktärer från en TV-serie som bör vara förebilder är det förstås Jerry, George, Elaine och Kramer från Seinfeld som bör vara det. Anledningen är enkel. De är inte larviga. De må vara, till och från, ganska korkade, för att inte säga egoistiska, kanske arroganta, men aldrig larviga. Inte på det sättet, det vill säga hö-hö-sättet, som de är i Vänner.
Men likväl är det alltid samma sak. "Tänk om man hade det som i Vänner", "Vi skulle bo ihop ett stort gäng", "Göra allt tillsammans". Nej, så vill jag inte ha det. Jag vill ha det som i Seinfeld, i så fall, alla sköter sitt och sen ses man för att prata strunt. Det är bättre. Överlägset bättre. Dessutom har karaktärerna i Seinfeld estetiska diskussioner, vad man äter på pizzan, vilka fik som är bäst, var man ska parkera bilen, kemtvätt, soppor, baseball, allt möjligt. I Vänner diskuterar de riktiga saker, relationer, vänner, relationer, vänner - samt jobb.
Sånt vill man ju inte se på TV. Man vill ha estetik.
Nåväl. Jag hyser inte på något sätt någon illvilja gentemot Vänner. Saken är helt enkelt den att jag finner det obegripligt att så många gillar Vänner, sitter och myser framför Vänner, identifierar sig med Vänner, denna TV-historiens kanske kommersiellt mest framgångsrika TV-serie någonsin.
Karaktärerna är överdrivet tillspettsat korkade. Däri tycks ett självändamål finnas.
Missförstå mig inte. Min oförståelse gentemot Vänner har inget att göra med att Vänner är en banal TV-serie. Jag hyser stort intresse och känner stor glädje för många banala kulturyttringar.
Här använder jag alltså inte banalt som ett begrepp för att signalera något negativt eller positivt. Det banala är något neutralt som speglar till exempel en berättelses icke-komplexa struktur, eller tunna dialog. Sådana finns det bra och dåliga av, oavsett om de är banala, anser jag.
Angående Vänner så handlar det egentligen alltså inte om detta. Vänner är ofta välskriven utifrån grundförutsättningen att alla inblandande är korkade och att de missförstår i princip allt och alla.
Mitt problem med Vänner är livsstilsaspekten, det vill säga hur denna TV-serie blir en bild av ett bättre liv. Detta, att denna TV-serie, har fått en sådan position, och hjälper många av oss att bygga idéer om hur livet ska vara, irriterar mig.
Nåja. De har väldigt trevligt, Chandler och de andra. Som rena livsnjutande förebilder, är det inget fel på dem. Det är något annat. Jag tror att det kan ha att göra med att karaktärerna i Vänner är larviga på ett icke-roligt sätt.
Är det några karaktärer från en TV-serie som bör vara förebilder är det förstås Jerry, George, Elaine och Kramer från Seinfeld som bör vara det. Anledningen är enkel. De är inte larviga. De må vara, till och från, ganska korkade, för att inte säga egoistiska, kanske arroganta, men aldrig larviga. Inte på det sättet, det vill säga hö-hö-sättet, som de är i Vänner.
Men likväl är det alltid samma sak. "Tänk om man hade det som i Vänner", "Vi skulle bo ihop ett stort gäng", "Göra allt tillsammans". Nej, så vill jag inte ha det. Jag vill ha det som i Seinfeld, i så fall, alla sköter sitt och sen ses man för att prata strunt. Det är bättre. Överlägset bättre. Dessutom har karaktärerna i Seinfeld estetiska diskussioner, vad man äter på pizzan, vilka fik som är bäst, var man ska parkera bilen, kemtvätt, soppor, baseball, allt möjligt. I Vänner diskuterar de riktiga saker, relationer, vänner, relationer, vänner - samt jobb.
Sånt vill man ju inte se på TV. Man vill ha estetik.
torsdag, september 03, 2009
Carl Bildt stänger Moderna Museet
Informationen på Moderna Museets hemsida:
"Museet STÄNGT 31 augusti - 7 september
Moderna Museet och Arkitekturmuseet blir centrum för höstens europeiska informella utrikesministermöte i Stockholm. I egenskap av EU-ordförande står Sverige och utrikesminister Carl Bildt värd för mötet där EU:s och kandidatländernas samtliga utrikesministrar väntas delta. "
Läs mer HÄR.
Intressant. Bara stänga sådär mitt under brinnande konstsäsong eftersom att Sverige är EU-ordförande. Bara sådär.
Man skulle annars kunna tänka sig att det finns konferenscenter i Stockholm som mer än gärna tar emot kandidatländernas utrikesministrar. Hur gick det här till? Varför just Moderna Museet? Vad tycker publiken, turisterna, konstälskarna om detta?
Många frågor. Inga svar.
Bara sådär.
"Museet STÄNGT 31 augusti - 7 september
Moderna Museet och Arkitekturmuseet blir centrum för höstens europeiska informella utrikesministermöte i Stockholm. I egenskap av EU-ordförande står Sverige och utrikesminister Carl Bildt värd för mötet där EU:s och kandidatländernas samtliga utrikesministrar väntas delta. "
Läs mer HÄR.
Intressant. Bara stänga sådär mitt under brinnande konstsäsong eftersom att Sverige är EU-ordförande. Bara sådär.
Man skulle annars kunna tänka sig att det finns konferenscenter i Stockholm som mer än gärna tar emot kandidatländernas utrikesministrar. Hur gick det här till? Varför just Moderna Museet? Vad tycker publiken, turisterna, konstälskarna om detta?
Många frågor. Inga svar.
Bara sådär.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)