söndag, maj 01, 2005

Intervju med Natalia Goldin Lundh

Intervju nummer tre på SARTS är med galleristen Natalia Goldin Lundh. Hon är kvinnan bakom Natalia Goldin Gallery på Svarvargatan 2 i Stockholm. Ett litet galleri med betoning på unga och nya konstnärer. Den nuvarande utställningen med Joanna Rytel (16.4 - 14.5) har fått stor uppmärksamhet i media. Detta föranledde att Karl och jag gick och såg utställningen, och att jag nu intervjar Goldin. Intervjun behandlar dels allmänt Natalia Goldins galleriverksamhet, dels den nu pågående utställningen. En intervju med Joanna Rytel kommer snart.
---------------

Rikard Ekholm: På Natalia Goldin Gallery visar du nya och uppkommande konstnärer. Kommer du om säg tio år fortfarande visa nya konstnärer, eller är det en taktik du har att nu satsa på nytt och sedan själv försöka etablera dessa för att helt enkelt behålla, och satsa på dem?

Natalia Goldin Lundh: Min avsikt är att satsa långsiktigt på de konstnärer som ställt ut hos mig. Men det hindrar inte att jag kommer att ta in nya konstnärer genom åren så fort jag träffar på en riktig begåvning.

RE: Några av de konstnärer du huserar, t.ex., Björn Kjelltoft, Joanna Rytel och Johan Thurfjell, är konstnärer som har ett stort konstnärligt erkännande - hur kommer det sig att just du fick dem i ditt galleri, vad är din hemlighet?

NGL: Det är nog bäst att fråga dem om detta, själv vet jag inte svaret. Jag tror att det finns många olika orsaker till varför man väljer ett visst galleri, både allmänna och individuella.

RE: Om man istället vänder på frågan: Varför har du valt att jobba med just de tre konstnärer jag nämner?

NGL: Jag följde deras konstnärskap när de gick i skolan, de flesta blev uppmärksammade redan då och de flesta kände jag personligen. När jag väl startade galleriet var det ett naturligt val, jag behövde inte leta efter fler utan det var bara att köra de två första säsongerna.

RE: Finansierar du din verksamhet endast via galleriets inkomster, eller måste du också dra in från annat håll?

NGL
: Galleriet finansierar sig självt just nu i och med att jag säljer konsten som ställs ut. Men avsikten är att galleriet skall finansiera mig i fortsättningen och inte tvärtom.

RE: Många gallerister måste ha andra jobb för att kunna driva sitt galleri. Som det är nu behöver du inte det alltså?

NGL: Du frågade först om hur jag finansierar verksamheten, och det är som sagt galleriet själv som står för det. Nu verkar du fråga om privatekonomin och det är två skilda saker. Jag behöver inte skjuta in pengar från privat håll för att galleriet skall överleva. Men jag tar inte ut feta löner än så länge och har flera uppdrag vid sidan om, som att skriva till exempel, för att försäkra en inkomst.

RE: Den nu pågående utställningen med Joanna Rytel har ådragit sig stor uppmärksamhet. I t.ex. DN skrevs recension, och några dagar senare gjordes en intervju med Rytel. Det är definitivt inte ofta DN ger en enskild konstnär den typen av uppmärksamhet. Varför tror du DN ger Rytel denna uppmärksamhet?

NGL
: Joanna är en svensk variant av Tracy Emin fast Joanna formulerar sig bättre verbalt än Tracy. Någon har uttryckt det mycket bra: Joanna arbetar med hårdhet och empati på ett sätt som berör många människor starkt. Jag tycker att Joanna är den friaste och modigaste människan jag känner. Vi är många som tänker fritt men anpassar oss på olika sätt utifrån olika sammanhang. Hon gör inte det och på sätt och vis utsätter sig för en offentlig lynchning ibland, helt medvetet, när hon går med på att svara på frågor från människor som inte fattar ett uns av vad hennes konst egentligen går ut på utan bara väljer av att bli provocerade av det hårda tilltalet.

RE
: Hur ser du själv på Rytels konstnärskap, tycker du om hennes konst, vad den förmedlar, och hur den tas emot?

NGL: Jag tycker om hennes konst och den berör mig. Jag tycker att Joanna är en mästare på att formulera sig i ord och bild, hon är en skicklig filmare också.

RE: Oivvio Polite avslutade sin recension i DN med, "I sin ovilja att diskutera vit makt i etniska blandrelationer kan Joanna Rytel ta gubbslemmet på Stockholms universitet i hand." Hur ser du på den slutsatsen?

NGL: Jag vill poängtera att Polite skrev en krönika, han är inte en konstrecensent och har inte kompetens att uttala sig om konstverket i konsttermer. Hans kompetens ligger i det etnisk-politiska och det är därför som han blev intresserad av Joannas film. Hans slutsats är inte riktigt relevant när det gäller just utställningen, som ju handlar om rasistiska tvångstankar. Maktproblemet i etniska blandrelationer är ett helt annat ämne som skulle kunna bli en intressant utställning i sig men just denna utställningen och filmen “Tankar man inte vill tänka” handlar inte om det.

RE: Du menar alltså att utställningen inte handlar om etniska blandrelationer? Menar du då att Polite gör en slags feltolkning när han ser det från det hållet? Och vad handlar utställningen egentligen om, enligt dig?

NGL: Utställningen handlar om den latenta rasism som regerar i de flesta vita huvuden i ett land som fortfarande är ett av världens vitaste. I Sverige är man överens om att det inte är politiskt korrekt att erkänna denna rasism men det hindrar inte rasistiska tankar att blomma giftigt i det tysta när man möter svarta i vardagen. Det är tragiskt och oundvikligt och det är det som utställningen handlar om.
När det gäller maktfrågan i blandrelationer: ja, den är viktig, men det är ett helt annat kapitel som inte får utrymme här. Joanna belyser inte de svartas situation ur ett slags politiskt rättviseperspektiv. Hon belyser den rasism som finns hos de vita. Sen kan man tycka som Polite att hon "borde" ha tagit upp det i sin utställning. Men jag kan komma på femtioelva andra synvinklar som man "borde" ha belyst i detta sammanhang och alla de är irrelevanta då konstnären själv bestämmer vad hon drar gränsen. Joanna har ingen samhällelig plikt att ge en så rättvis bild av frågan som möjlig. Hon gör konst och det är en helt skilt domän från moral och politik. Polite å sin sida har inget ansvar för att vara kompetent att bedöma konst, vilket inte var hans intention från början.

RE: Vad är dina nästkommande projekt?

NGL
: I höst visar jag hela 5 utställningar, med 3 nya konstnärer och 2 som redan har visat hos mig, Allen Grubesic och Johan Thurfjell. Det blir en intressant säsong, med måleri, video och installationer.

30 kommentarer:

Rikard Ekholm sa...

Oivvio Polites recension i DN:
http://oivviosarkiv.polite.se/arkiv/vit-kvinna-pratar-svart-med-vita-mn/

Anonym sa...

Polite är alltså inte kompetent att bedöma konst enligt Natalia G. Frågan är då hur man gör "rätta" bedömningar av ett konstverk.

Kan man bedöma konst "rätt" om man är antingen är statligt legitimerad "konstnär" med en av staten godkänd examen, eller om har tillgodogjort sig en fil. kand från en av staten godkänd högre utbildningsinstans?

Robert Stasinski sa...

litet underligt att Nat Goldin anser sig veta så säkert vad utställningen handlar om. Rasism i alla ära, visst, vi har alla fördomar, men 'vi' är nog knappast rasister allihop. blir en utarmning av hela begreppet till slut.

Joanna anser att det kollektivt undermedvetna är rasistiskt. själv trollar hon bort sin rasism genom att söka hävda att hon bara 'råkar' gilla svarta mycket mer än vita. de är snyggare. det blir lite av en kullerbytta. VI är rasister, men hon bara 'tycker' att svart är snyggare än vita. problematiskt, minst sagt.

Natalia Goldin Lundh sa...

Det är inte alls underligt att jag anser mig veta så säkert vad utställningen handlar om. Jag har valt att visa den på mitt galleri och har satt in mig ordentligt i ämnet, som är just rasism med alla dess aspekter i sverige. Om Robert S anser sig inte vara rasist, så är han inte ensam om det. Ingen i Sverige anser sig vara det och just därför är utställningen så uppmärksammad. Någon utarmning av begreppet är således inte aktuell då begreppet "rasister" saknar klara definitionsgränser, vilket är bland annat vad utställningen lyfter fram.

Till den anonyme: om du läser en gång till vad jag har sagt så ser du att jag anser Polite vara högst kompetent i det ämne som han skriver om, samhällspolitiska frågor rörande svarta och vita. konstkritik däremot betraktar ett konstverk ur en mängd olika synvinklar: form, innehåll, sammanhang, konsthistorisk relevans, egenart, och många många fler. Detta är inget som intresserar Polite som själv kallar sin artikel för krönika. Din fråga angående rätten att bedöma konstverk och om det behövs en examen för detta: om man vill göra det i offentliga sammanhang borde man ha kompetens, inte nödvändigtvis en högskoleutbildning (den skadar dock ingen), annars är det svårt att ta det som sägs på allvar. Det finns skribenter som inte har utbildning men som har sett mycket konst och skrivit om den i flera år. det är också kompetens. Annars kan jag, som inte kan mycket om ex jazzmusik, gå ut i media (förutsatt att jag har en möjlighet till det) och säga att den här nya jazzstjärnan X sjunger lite för högt, och hennes röst låter som en gammal kärrings och instrumenten som spelar verkar inte hänga ihop ljudmässigt, kan de verkligen spela? Det skulle då vara min personliga åsikt, som jag har rätt till. Men som ingen av läsarna borde utsättas för i sin tidning.

Dorinel Marc sa...

Jag håller just nu på och skriver svaren på några frågor till en intervju som skall publiceras här i Sarts inom kort så jag hade inte tänkt kommentera det material som hade postas men nu känner jag mig tvungen att hoppa in.

Jag hoppas att vi kan skapa en tillräckligt bra stämning här i Sarts och i resten av världen för att även den personen som kallar sig "anonym" skall våga framträda med sitt namn.

Hej! Jag heter Dorinel. Vad heter du?

Jag förstår att du blir skrämd till anonymitet av Natalia Goldin som vill lägga beslag på det som är tänkt att vara fri, nämligen tolkningen av konst.
Men jag vill påminna er att alla har rätt att göra konst och alla har rätt att tolka konst.

Det är först när man vågar uttala sig om saker som man inte är riktigt säker på som man lär sig nåt. Och det är först när andra tillåter det, som samhället utvecklas.


Enligt Natalia är Polite " inte en konstrecensent och har inte kompetens att uttala sig om konstverket i konsttermer". Samtidigt som Natalia anser sig själv kompetent nog att uttala sig om Polites kompetents. "Hans kompetens ligger i det etnisk-politiska" skriver Natalia.

Nu undrar jag om jag som ickesvensk, har kompetens att uttala mig om Sverige i svenska termer.

"Vidare skriver Natalia "Joanna har ingen samhällelig plikt att ge en så rättvis bild av frågan som möjlig. Hon gör konst och det är en helt skilt domän från moral och politik."

Om konstbranschen är omoralisk och opålitlig betyder inte att konsten är skild från moral och politik. Detta betyder inte heller att resten av samhället inte har rätt att diskutera konsten ur moraliska-etiska-politisk-etniska-
jazziska-byggarbetarmässiga-arkivatorisk
-akrobatiska-och-så-vidariska-aspekter. Hoppas verkligen att folk inte låter sig avskräckas av Konstbranschen utan vågar uttrycka sin "personliga åsikt" på alla möjliga sätt inklusive i skrift utan att vara rädda för att de "utsätter läsarna" .

Jag vet inte mycket om Polite, jag vet inte mycket om Anonym och jag vet inte mycket om Konst heller därför vill jag att det skall vara fritt att prata om Konst både med Polite och Anonym för att jag vill lära mig mer om Konst.


Under min tredagarslånga Live-kritiska vandring (utan licens) på Konstfacks Vårutställning 2005 upptäckte jag konstnärer både på Bildpedagogik, Keramik och glas, Grafisk design & Illustration och på Institutionen för Konst. En av dessa konstnärer var Linnéa Bergman Sjöstrand, magisterstudent från Grafisk design & Illustration. Hon ställde ut videon "Vanitas" och en serie teckningar gjorda med kulspetspenna. Hon hade också gjort en affisch med en videostil som hon sålde för 20kr. Jag upplevde Linnéas bilder som konst och uppmuntrade henne att också försöka att ställa ut på gallerier och andra ställen som är vigda åt konsten. Linnéa var ganska överens med mig men berättade att det var jobbigt på examinationen eftersom hennes opponent, som var just gallerist, hade sagt att hon inte var kompetent att uttala sig om den här typen av bilder eftersom hon var specialiserad på konst. (Och Linnéa hade ju gått på ett hantverksutbildning) Det tog mycket tid för Linnéa och för de andra närvarande att få galleristen att förstå att hon hade rätt att tycka till om allting. Det var därför hon var anlitad.
Jag blev själv ganska förvånad över att en gallerist inte förstod att han/hon hade just upptäckt en konstnär på "Grafisk design & Illustration" och frågade därför Linnéa vem hennes opponent var. Då svarade hon att det var galleristen Natalia Goldin. När jag hörde att det var Natalia, blev jag mindre förvånad eftersom Natalia är väldigt ung som gallerist och har mycket att lära sig. Bland det viktigaste som jag tycker att Natalia har att lära sig är att känna igen konsten utanför konstkontexten. Detta är lika viktigt som att lära sig att känna igen ett äpple både inne i butiken och ute i äppelträdet.

Dorinel Marc
Hässelby Strand den 19 maj 2005

Anonym sa...

varför är det så enkelt att vara nedsättande i kommentarer på bloggar? snälla, försök att hålla personangrepp utanför! (jag är just nu anonym i detta sammanhang eftersom jag inte går in i sak, utan säger "skärpning" om personangrepp, vilket ligger utanför debatten och är riktat till samtliga kommentatörer)

Anonym sa...

Mitt namn är Olle Frödin och jag tycker det vore intressant om Natalia Goldin kunde definiera exakt vad hon menar att konst är. Som jag ser det är konst en form av kommunikation som inbegriper en avsändare och en mottagare. Konsten, liksom all annan kommnikation får en betydelse först när mottagaren tillskriver den en mening. När Natalia Goldin begär att man ska ha "kompetens" för att uttala sig ifrågan, frågar jag mig vad denna kompetens ska bestå av. Vad gör en mottagare av en konstnärs kommunikativa uttryck mer "kompetent"? Du menar alltså inte att man man ska behöva ha läst 60 p konsthistoria på universitetet, och att man därigenom kan relatera tex Rytels verk till den konsthistoriska kanon som sanktionerats av den universitetsetalissemanget, för att uttala sig om konst, som konst, i offentliga sammanhang. Om en antropolog eller ekonom skrivit om konst "i flera år" och bedömer konst utifrån ett antropologiskt eller ekonomiskt perspektiv är detta då kompentent eller inkompetent konstkritik? Man uppfyller ju då ett av de kriterier du ställer upp, det vill säga att man skrivit om konst i "flera år". Eller handlar kanske konstbedömningen att man besitter det Bourdieu kallade förmågan till distinktion vilken utvecklas på olika sätt inom olika fält?

Eller menar du att det är konstnärens intention som avgör vilka betydelser som kan tillskrivas den konstnärliga kommunikationen. Följdfrågan är då om du känner till
det man kallar intentionellt felslut.

Dorinel Marc sa...

Det är lätt för dig Anonym att öppna dörren och säga:
"varför är det så enkelt att vara nedsättande i kommentarer på bloggar?"

Varsågod kom in och lägg manken till, så får vi höra hur upplyftande du låter när du jobbar!

Kram
Dorinel

Ps Vad heter du? Ds

Natalia Goldin Lundh sa...

Till Dorinel:
orsaken till att jag inte sa något positivt om Linneas konst var att jag tyckte att det var ganska tråkigt, mycket bra som design men helt ointressant som konst. Men jag ville inte säga det till henne på hennes examination eftersom alla där ville att det skulle erkännas som konst. Jag ville hela tiden säga att visst, det kan självklart vara konst det också, men isåfall är det en slätstruken och trist konst. Skulle jag ha sagt det till henne där och då?

Dorinel Marc sa...

Till Natalia


Skulle du kunna förklara närmare, på vilket sätt Linneas konst var "mycket bra som design". Tack!

Natalia Goldin Lundh sa...

Det var väldigt fint tecknat och videon var fint arrangerad. Det fanns inget att säga om formen och jag önskar att flera kostnärer kunde behärska teckning som Linnea gör. Jag skulle inte tveka att fråga henne om hjälp om jag behövde förnya min grafiska profil! Men där slutar det för mig. Idén är banal, temat urmjölkat och det finns ingen originell tanke/reflektion bakom som stimulerar intellektet, känslan eller ögat. det är helt enkelt tråkigt. Men fantastiskt skickligt tecknat. Jag hade inget att säga om det hela, inte ett ord. Fast jag brukar prata om konstverk i timmar på galleriet. När jag har något att säga förstås.

Förresten är det lite roligt med att du anser mig så pass ung och okunnig. Jag har aldrig gjort anspråk på att vara sanningen i sista instansen. Däremot borde du tänka lite mer på din oerhört relativistiska inställning till begreppet konst. Det är betydligt mer komplicerat än så. Du har byggt din karriär på att bryta in dig i konstens rigida sociala värld som en utomstående och du fortsätter på det spåret. Så det är klart att upplösningen och omkastandet av alla slags gränser är din överlevnadsstrategi i livet som i konsten. Samtidigt är du fortfarande definierad av den värld du befinner dig i, med alla dess gränser. Du har hittat en nisch och därmed flyttat gränsen fram lite, du är ju fullt medveten om det och agerar in the matrix. Därför vore det mycket roligare om du istället övergav din relativism i denna typ av diskussioner och sa istället som det är när det gäller gränser mellan konst och allt annat och allt gränsöverskridande som är ofta de mediokras medel att försvara sin amatörmässighet. Då hade du varit riktigt cool.

Dorinel Marc sa...

Hej igen Natalia!

Jag skrev inte att du var okunnig eftersom jag inte använder det ordet utan jag skrev att du hade mycket att lära dig. Jag skrev också att du borde lära dig att känna igen konsten utanför konstkontexten. Detta är lika viktigt som att känna igen ett äpple både inne i butiken och ute i äppelträdet. Jag rekommenderar dig att läsa ”Sagan och det röda äpplet” av Jan Lööf (utgiven av Bonnier Carlsen) Boken är ett måste för alla konsthandlare och den borde ingå i den obligatoriska litteraturen på alla Konstvetenskapliga institutioner.

Du ville inte säga nåt om Linneas konst under examinationen eftersom då hade du varit tvungen att säga att den var ”en slätstruken och trist konst” Du ville skydda henne från din ärliga åsikt på examinationen men sen publicerar du allt detta här på Sarts. Är du medveten om att allt som skrivs här kan läsas av alla som var närvarande på Linneas examination + några milliarder människor till? Jag tycker att du borde vågat säga allt detta på examinationen. Det var ju din uppgift som opponent. Men det är inte alls dåligt att du publicerat det på Sarts heller eftersom det skapar diskussion och det är ju meningen med konsten.


Vidare skrev du att ”Jag skulle inte tveka att fråga henne om hjälp om jag behövde förnya min grafiska profil”
Slutsatsen av din resonemang blir att slättstruket och trist konst är bra design och du vill beställa sånt. Det är en intressant indirekt definition av design med tanke på att detta år är Design året. Hoppas att någon vill kommentera dina åsikter om design.
Undrar vad du hade sagt om Linnea hade gått på institutionen för Konst och visat exakt samma arbeten. (Egentligen borde de som gett dig uppdraget som opponent testat din kompetens genom att blanda en massa arbeten från olika fack och låta dig att välja ut konsten).
Jag rekommenderar dig att inte anlita Linnea som formgivare när du skall förnya din grafiska profil eftersom jag är ganska säker på att hon inte klarar av att utföra den typen av innehållslös design som du vill ha. Däremot rekommenderar jag dig varmt att göra ett ateljébesök hos Linnea för att ta en extra funderare och diskutera de frågor som du inte vågade ta upp på examinationen. När du tittar på hennes arbeten kan du försöka ha i åtanke att konst behöver inte nödvändigtviss stimulera intellektet och att ”den banala idén och den urmjölkade temat” är högst aktuella eftersom de handlar om livet och döden. Jag tror att verken är gjorda av en inre drift som inte är beroende av en uppdragsgivare. Jag har en känsla att Linnea har gjort sina teckningar av kärlek och skall upplevas med hela själen och hela kroppen.

Och nu är vi inne på amatörism. Amatör är den som skapar av kärlek till skillnad från proffsen som gör det för pengar. På det sättet ser jag mig själv närmare amatören än den professionelle konstnären. I bästa fall är jag en professionell amatör.

När det handlar om överskridande av gränser så vill jag informera dig att de flesta av de som söker till Konstfack idag är ganska unga och många kommer in direkt eter gymnasiet. Det är inte så konstigt att några hamnar i fel fack. Egentligen skall lärarna hjälpa eleverna att byta fack under utbildningens gång men det händer inte så ofta. Detta medför att varje år utexamineras ett antal konstnärer från designfacken och viceversa. Detta kräver både kompetens och öppenhet från alla inblandade i examinationen. Utifrån den situationen som utspelat sig på Linneas examination kan jag lugnt säga att hon varit mer kompetent som konstnär än vad du varit som opponent.

Att ta på allvar en konstnär som har utbildats på ett designfack är lika viktigt som att ta på allvar en kvinna som blivit född i en mans kropp eller viceversa.

Jag vet att jag agerar in ”the Matrix” men hoppas förändra saker och ting till det bättre genom att öppna upp för kommunikation över gränserna och dialog mellan motståndarna. Enligt min modell är Linnéa Bergman Sjöstrands verk minst lika viktiga som Joanna Rytels verk och Oivvio Polite har rätt att kritisera båda.

Om ditt påstående att jag har byggt min karriär på att bryta in mig ”i konstens rigida sociala värld” stämmer, bekräftar det samtidigt att du representerar just denna ”rigida sociala värld” Men i och med att du uttrycker dina åsikter här i Sarts bidrar du till att mjukna upp denna ”rigida sociala värld”. Så jag hoppas på fortsatt diskussion både på blogen och ute på fältet.

Ps Jag vill inte vara cool utan nöjer mig med att vara varm. Ds

Natalia Goldin Lundh sa...

Till Dorinel:

Allt som du tycker om Linnea, om amatörsmässighet och om design vs konst är dina åsikter och har självklart rätt att uttryckas. Däremot är det konstigt att du inte bara uttrycker dem utan påstår att det jag tycker är fel och jag borde läsa på och förändra mina åsikter så att de blir som dina. Du försöker agera med en slags självpåtagen auktoritet och framstå som en människa med mycket högre kompetens än jag. Det är ganska uppenbart för en utomstående att diskussionen inte förs på rätt nivå eftersom du på förhand inte respekterar mina åsikter.

Kan du definiera sanning? Jag säger inte att jag representerar den. Ett av kriterierna för ett påstående att vara sanning är att påståendet möjliggör en prognos av framtiden som stämmer och som tillåter ta rätta beslut. Med tanke på den definitionen har jag klarat mig rätt bra med mina åsikter hittills och bättre kommer det att bli. Så för mig funkar de uppenbarligen. Du representerar ett helt annat yrke, en helt annan position och personlighet. Dina åsikter funkar uppenbarligen för dig. Vad bra! Vi kommer nog inte längre än så.

Dorinel Marc sa...

Hej Natalia!

Jag agerade inte auktoritärt mot dig. Däremot var jag kritisk mot dig på ett pedagogiskt sätt. Det var du som försökte agera auktoritet när det gällde Oivvio Polite och det var därför som jag gav mig in i debatten. Jag tog upp situationen som utspelade sig på Linnéas examination som ett exempel på brist på erfarenhet från din sida. Sen kom hela diskussionen att handla om Linneas konst. Hoppas att Linnea vill skriva en kommentar.

Det verkar som både definitionen av vad som är Konst och vad som är Sanning är strikt anpassade till det som passar dig och din karriär.

För mig är lite annorlunda. Jag har inte bråttom när det gäller att bestämma mig för vad som är Konst och vad som är Sanning eftersom jag har inga kunder som köar för att köpa dem.

Natalia Goldin Lundh sa...

Oops, Dorinel... Det var billigt. Du kan bättre än så.

Dorinel Marc sa...

Hej Natalia!

Jag vet att jag kan bättre än så men jag trodde att du hade fått nog av min undervisning och ville ta en paus. Du hade skrivit att ” Vi kommer nog inte längre än så.” därför försökte jag avrunda det hela med att hänvisa till din auktoritära attityd mot Oivvio Polite eftersom det var det som hade genererat diskussionen. Som jag nämnde tidigare så behöver vi en öppen diskussion om Konst utan att några skall inskränka andras rätt att uttala sig om Konst genom att säga han/hon ” har inte kompetens att uttala sig om konstverket i konsttermer”. Vad är detta för formulering och var har du lärt dig det? Är det sånt de lär ut på konstvetenskapliga institutionerna? Är det så man upprätthåller hierarkierna i konstvärlden? Ditt uttalande får mig att tänka på fundamentalister. Inte konstigt att jag blir upprörd både som konstnär och konstkonsument.
Jag har respekt för dig som gallerist och för de konstnärer som du ställer ut. Jag är dessutom medvetten att du är en nybörjare därför är jag extra försiktig i min kritik. Problemet är att du inte tar på allvar den kritik som inte passar din karriär.
Det har gåt för snabbt uppåt för dig och du vågar inte klättra ner av rädsla för att inte kunna klättra upp igen. Men min tips till dig är att bygga en bred icke-hierarkisk grund att stå på och du kommer att känna dig trygg.
Jag vill inte ta så mycket mer av din tid utan skulle vilja ge dig möjlighet att svara på Olle Frödins fråga om vad som är konst eftersom han har fått vänta länge på svaret.

Kram
Dorinel

Anonym sa...

Natalia:

Klart det är kan vara lätt för dig att komma med en korekt prognos om Linnéas framtid, du har satt ju då, och sitter väll i viss mån fortfarande på en position där du har auktoritet att kunna påverka denna frammtid. Makten säger "sanningen".

Sen förstår jag mig inte på din retorik:

Var kvalificerar sig konstnären att utsätta en publik för sina åsikter om det etnisk-politiska i ett offentligt sammanhang om Polite inte har kompetens att utätta läsare i en tidning för sina åsikter om konst?

Dessa "konst termer" du nämner i dina inlägg, exakt vilka är dom och vilka är dom avsedda att brukas och förstås av?

Jag heter Alfred Boman

Anonym sa...

Natalia:

Klart det är kan vara lätt för dig att komma med en korekt prognos om Linnéas framtid, du har satt ju då, och sitter väll i viss mån fortfarande på en position där du har auktoritet att kunna påverka denna frammtid. Makten säger "sanningen".

Sen förstår jag mig inte på din retorik:

Var kvalificerar sig konstnären att utsätta en publik för sina åsikter om det etnisk-politiska i ett offentligt sammanhang om Polite inte har kompetens att utätta läsare i en tidning för sina åsikter om konst?

Dessa "konst termer" du nämner i dina inlägg, exakt vilka är dom och vilka är dom avsedda att brukas och förstås av?

Jag heter Alfred Boman

Dorinel Marc sa...

Hej Allesammans!

Ni som läst mitt första inlägg där jag sa att jag höll på att skriva svaren till en e-post intervju som kommer att publiceras här på SARTS inom kort, undrar kanske vart denna intervju tagit vägen. Jag vill informera er att jag haft en datakrasch och medan jag väntar på att min dator skall lagas passar jag på att fördjupa mig i frågor om konstskapande, konstförmedling och tolkning av konst tillsammans med er.

De flesta har säkert lagt märke till att intervjun med Natalia Goldin Lundh har fått många fler kommentarer än intervjun med Joanna Rytel. Detta är ganska intressant med tanke på att båda publicerades med några dagars mellanrum och handlar i stort sett om samma problem(atik). Just nu toppar intervjun med Natalia Goldin Sarts –kommentarlistan med 18 kommentarer medan Joanna Rytel fåt endast en kommentar. Beror detta på att galleristen fungerar som konstnärens förmyndare, agent eller advokat? Eller beror det på att det som en gallerist säger väger tyngre i sammanhanget?
På sin nyligen avslutade utställning på Natalia Goldin Gallery hade Joanna Rytel en pratbubbla med texten ”Joanna är trött på att göra konst åt svenska folket”
Med tanke på att diskussionen om Joannas konst förs numera via galleristen kan man undra varför Joanna formulerade texten i tredje person. Var detta Joannas sätt att överlämna ansvaret för sina känslor och gärningar till galleristen? Eller var det kanske hennes eget sätt att säga ”Här slutar allmänväg”?


Jag vill tacka Alfred Boman för den träffande kopplingen mellan makt och sanning. Jag var orolig ett tag att alla hade lämnat diskussionen men det visade sig att det finns folk som följer den och kan knyta ihop trådarna.

I hopp om att Natalia skall återkomma med svar på Olle Frödins fråga om vad som hon menar med konst, skulle jag vilja be Olle Frödin att berätta lite om ”intentionell felslut” Det låter som ett begrep som syftar på glappet mellan det ursprungliga planet och resultatet. Jag sökte i Google på ”intentionell felslut” och fick en enda fullträff med länk till Olle Frödins inlägg här på SARTS :-)

Tack!

Dorinel

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Anonym sa...

Eftersom inte Natalia har svarat på mitt inlägg blir jag frestad att fråga om Natalia verkligen är kompetent att ge mig svar. Jag avstår emellertid från detta eftersom jag tycker att det är meningslöst att prata om kompetens i konstsammanhang. Vem var kompetent att bedöma Duchamps flaskställ? Detta objekt fanns inte att läsa om i konsthistorieböckerna. Är det inte ganska avskyvärt när akademiker och gallerister går ut och tvingar på människor definitioner av "riktig" konst. Det är klassisk maktutövning från den svenska, statligt sanktionerade konstvärlden. Jag trodde att vi hade lagt av med det efter att Duchamp brutit isen med hjälp av flaskstället
och pissoaren. Det vore verkligen intressant om du, Natalia kan leverera ett svar på detta. Det är du faktiskt skyldig efter att du uttalat dig så kategoriskt om konst, icke-konst och "kompetens".

Dorinel, du kan söka på google på "The intentional fallacy" som är en bok av två litteraturteoretiker, W.K. Wimsatt and Monroe Beardsley.

Jag saxar ut lite basics om vad intentionellt felslut betyder.

'In "The Intentional Fallacy," Wimsatt and Beardsley claim that in order to understand the full meaning of a text or an artwork, one must lay aside all possible intentions of the artist or author and concentrate on the piece of art itself.

Although a literary work has an individual author, that fact should not distract the reader from exploring the public meaning accessible through the organic structure of the text.In addition to claiming that one should reject the idea of an author's intention in order to attain an understanding, Wimsatt and Beardsley also affirm that the poem is not the critic's own and not the author's". Rather, it becomes the public's at its birth because it exists for others to examine: its characteristics, its language and contents, are public knowledge. Readers inevitably apply standards distinct from the author's to the study of literature in order to articulate its truth. Thus, Wimsatt and Beardsley argue, to discover this meaning the reader should discard any concern about the author's intentions or reasoning.

Anonym sa...

Natalia, Dorinel,

Jag känner mig i viss mån våldtagen. Vill inte behöva förekomma som en bricka i era försök att spela ut varandra i något som mer och mer liknar en tupp-fight. Tack!
Till Natalia kan jag dock instämma med Dorinel och ställa samma fråga; vad var det som gjorde att du inte vågade andvända orden "trist konst" på min examination. Kände du att stod på fel sida om krigslinjen och att dessa ord hade utlöst en våg av mothugg från mina "allierade"? Jag blir enormt besviken om det handlat om obehag och rädsla från din sida. Vidare är jag en vuxen människa som varken vill eller bör skyddas från raka ärliga åsikter om mitt arbete. Det blir enormt konstigt att läsa vad du egentligen tyckte i efterhand istället för att ana sig till det då. Jag hade gärna fått den responsen då istället för snack om skickligt hantverk... etc.
Jag respekterar dina åsikter men respektera mig såpass (eller om du får ett liknande uppdrag framöver, den person det rör) att du talar direkt på plats och i det sammanhanget. Ärlighet varar i alla sammanhang alltid längst. Jag gör det jag gillar att göra. Punkt slut. Om det sedan kallas formgivning, illustration konst eller hantverk skiter jag fullkomligt på. Därför känns det märkligt att plötsligt befinna sig i stridselden för er diskussion. Känner inget behov att blåsa ytterligare liv i elden. Det klarar ni med brillians mycket bra på egen hand. Inget ont allting gott.

Linnéa

Dorinel Marc sa...

Hej Linnea!

Välkommen till konstvärlden, till denna grymma värld som våldför sig på konstnären, illustratören, designern, konsthantverkaren….
Att vara konstnär innebär att blotta sin själ för främmande människor och att klara av att folk pratar om ens konst utan att bry sig om hur det känns för konstnären.

Jag tar mitt del av ansvaret för den känsla av våldtäkt som du upplever. Det var jag som tog upp det som utspelade sig på din examination som exempel på Natalias brist på erfarenhet när det gäller att känna igen konsten utanför dess vanliga kontext. Det var jag som fick Natalia att uttrycka sina ärliga åsikter här på Sarts och säga de saker som hon inte hade vågat säga mellan fyra väggar.

Jag tog upp frågan i hopp om att vi tillsammans skall träna upp förmågan att föra en öppnare och ärligare dialog både i klassrummet och på webben.
Natalia är lika nybörjare som opponent som du är som professionell konstnär eller jag som blogdebattör. Så jag hoppas att vi har lärt oss nya saker.

Det som du upplever som en ”tupp-fight” är i själva verket ett försök till att införa demokrati och jämställdhet i konstvärlden. Jag vill tacka dig för ditt skarpa inlägg. Jag tror att det var många med mig som väntade på det.
Just nu känns Konstvärlden en aning mer demokratisk och mer jämställd.

Dorinel

Rikard Ekholm sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Rikard Ekholm sa...

Jag fick mail. En person undrade över de två borttagna kommentarerna. De togs inte bort på grund av att något hot eller dylikt hade gjorts. Raderingen berodde på att kommentaren om "the intentional fallacy" hade kommit in tre gånger. Jag raderade helt enkelt två av dessa tre. De var identiska med den som finns kvar, som förövrigt är skriven av Olle Frödin. (Ovanför denna kommentar finns också en raderad kommentar, det var en "kladd" av denna som råkade hamna där) Ursäkta.

Natalia Goldin Lundh sa...

Till Linnéa:

Jag är verkligen ledsen att du kände dig våldtagen och uttnyttjad. Det var definitivt inte meningen! Tyvärr är det ibland priset man får betala när man agerar offentligt, det har jag fått uppleva alltför många gånger själv.

När det gäller din examination så vill jag säga att det inte handlade om oärlighet eller rädsla från min sida. Det kändes inte alls relevant eller rättvist mot dig att i just det sammanhanget framföra mina åsikter om ditt arbete som konst, när det i mina ögon var ett utmärkt arbete på designinstitutionen. Jag framhävde det som jag tyckte var mycket bra och som faktiskt också motsvarade de förväntningar som din utbildning ställer på eleverna. Om du skulle ställa en rak fråga där och då om det konstnärliga i det hela skulle du ha fått en rak svar. Det stämmer däremot att jag missförstod min uppgift som opponent och jag undrade då varför jag överhuvudtaget var inbjuden. Först efter förstod jag att dina lärare såg ditt arbete som ett konstprojekt och jämförde det med bla a Sam Taylor Wood. Det gjorde inte jag och det var där som problemet låg.

Jag tycker heller inte om stämplar: konst, design, etc. Till exempel så samarbetar jag med flera som är illustratörer och formgivare. Självklart kan man se dina grejer som konst, jag är verkligen inte en auktoritet på det området. Dorinel blev förtjust i ditt arbete och det kommer säkert många att bli i framtiden. Jag önskar dig all lycka i fortsättningen och hoppas att vi kan lägga den här incindenten bakom oss.

Dorinel Marc sa...

Hej Olle

Att det finns ett glapp mellan konstnärens intentioner och verket, viste jag redan. Det som jag däremot inte visste var att det heter ”intentionellt felslut”. Jag läser inte så mycket filosofi, konstteori, kritik o s v utan jag arbetar på ganska empiriskt. När jag tolkar ett konstverk så brukar jag aldrig börja med att fråga konstnären vad han eller hon ville säga med verket utan pratar på fritt utifrån det jag ser och förstår utan att vara rädd för att tycka fel. Jag tar hänsyn till vad konstnären eller dennes ombud har att säga om intentionen med verket men jag vill alltid börja med en fri tolkning.

Jag vill understryka att det är viktigt att lyssna på vad konstnären tycker om tolkningen eftersom det inte går att frikoppla verket från upphovsman, kontext, tidsepok o s v och tro att man har förstått det rätt. Min metod bygger på att jag tar del av verket, uttrycker min upplevelse och lyssnar på vad konstnären, galleristen, curatorn eller andra har att säga om det. Det finns en fördel när det handlar om samtidskonst, nämligen att de flesta konstnärer är vid liv och kan reagera på det som sägs om deras konstverk. Linnéa är ett levande bevis på detta.

Jag antar att du valde att ta upp ”intentionellt felslut” för att få Natalia att förstå att även om hon har satt sig i verket och pratat med Joanna Rytel innan utställningen så är detta ingen garanti för att hon har förstått verket bäst av alla. Att veta för mycket om konstnären och intentionerna kan medföra att man blir hemmablind och inte är beredd på publikens reaktioner. Och i slutända är det publikens reaktioner konstnären vill ha, annars skulle han/hon inte ställa ut.

Konsten, litteraturen, musiken, o s v är inte envägskommunikation. Det är viktigt att upphovsmannen/kvinnan får ta del av publikens reaktioner. En stor del av det konstnärliga arbetet är faktisk självterapeutiskt och det är därför nödvändigt att konstnären får ta del av kritiken och att kritiken i sin tur tar hänsyn till konstnärens intentioner. Genom att ta del av publikens och kritikens reaktioner så kan t ex konstnären utveckla sin empatiska förmåga. Vid ett brott t ex så tar offret, ögonvittnena, polisen, domstolen o s v del av resultatet (gärningen). Men man kan inte döma bara utifrån resultatet utan att undersöka gärningsmannens/kvinnans intentioner eller uppsåt. Så är det med konsten också.

Jag tror inte att Natalia hade räknat med så starka reaktioner på sina formuleringar i intervjun och i de följande kommentarerna. Det är ganska utmattande och tidskrävande att ge sig in i den här typen av diskussioner. Därför vill jag tacka Natalia för att hon har tagit sig tid och skrivit så många svar som hon gjort. Jag vill också tacka henne för att hon uttryckt sina ärliga åsikter så att vi kunnat lära oss mer om konstvärlden. Speciellt tack till Natalia för den fina försonande tonen i svaret till Linnéa.
Slutligen vill jag tacka Sarts -redaktionen och er alla som genom engagerade kommentarer har gjort att jag tillbringat så mycket tid här med Natalia, Linnéa och Alla Andra både kända och Anonyma.

Trevlig midsommar!
Dorinel

Rikard Ekholm sa...

Trevlig midsommar själv Dorinel! Och tack för ditt engagemang. Nu ser jag fram emot att förhoppningsvis snart få svaren på de frågor vi ställt till dig! Och kanske kan det bli en lika intressant diskussion då som det har varit nu.

Karl Nyberg sa...

Trevlig midsommar!